...

Känner mig bara tjatig. Känns som folk förväntar sig att man inte ska ha sorg 6 veckor efter en sån här grej. Att man ska ha klarat att gå vidare nu. Men det är verkligen inte lätt. Skitjobbigt är det. Visst jag kan ha kul och träffa folk, men energin är inte mycket just nu. Många som frågar hur jag mår, men säger ja sanningen så känns det som att folk flyr ifrån mig. Jag är glada omtänksamma Malin,bara att mitt hjärta värker efter min mamma. Hennes röst, hennes skratt bara hennes närvaro. Men det kommer aldrig finnas där mer, det kommer bara finnas i mitt minne. 

Pappa säger jag gjort alldeles för mycket kring mammas död, men det är vad jag har velat göra. Jag vet att jag har gjort mer än jag behöver men det är sån jag är. Vet att min mamma hade varit stolt över mig hur jag tar hand om min lilla familj och försöker plocka upp oss. Men samtidigt känner jag att jag inte gör tillräckligt. Men jag är bara människa, jag måste få vara mig med. Tiden går ju så skrämmande fort, och glömmer jag av mig själv och vårt liv så missar jag väldigt mycket. Det hade min mamma aldrig accepterat att jag gör. 

Jag försöker, men det kanske är det jag ska sluta med. Utan bara hänga med och se vart livet för mig. Nångång blir man väl sig själv lite mer, men sorg kommer jag ha resten av mitt liv. Bara att det inte kommer yttra sig lika mycket som det gör nu. 6 veckor idag. Snart dags för urnsättning. Veckan efter midsommar. Då kommer man äntligen ha en plats och gå till och veta att mamma är där. I alla fall hennes stoft. Hennes ande vet jag är med oss, och att hon hjälper oss när hon ser att det blir alltför mycket kaos med livet. 

Men önskade att sagor och annat kunde vara verklighet. Att man kunde leta ihjäl sig efter en magisk lampa. Min första önskan kan ni ju gissa vad den skulle vara, det är inte så svårt och lista ut.