1 månad idag
Idag är det en månad sen vi satt hemma hos er och bara väntade på vad som skulle hända. Vi hörde ditt kämpande med andningen. Du vaknade inte mer utan var i stort sett medvetslös och så drogad av morfinet. Men tur var väl det för vi ville inte du skulle lida alls. Vi sa till dig flera gånger att du behöver inte kämpa mer, du får bara ta det lugnt. Men även om man sa det till dig så gjorde det lika ont när du väl hade slutat att kämpa. Även om man var beredd på att det var det som det skulle sluta i. Att du inte skulle vakna och bli piggare igen utan det var bara en utväg som väntade dig ändå. Du såg så rofylld ut när ditt skal bara låg där. Kall, och då visste man att du hade lämnat oss för du var alltid varm av dig. Den varmaste människa jag nånsin kommer ha känt.
Livet går långsamt vidare, alla frågar hur man mår och hur det går. Det går väl bra, sorgen i sitt hjärta kommer man alltid ha i sig. Och saknade efter dig är enorm. Det går inte en dag utan att jag gråter efter dig. Inte en dag jag vill ringa till dig när man ser ditt nummer i telefonen men det finns ingen som kommer svara, man kan tyvärr inte ringa till himlen. Man har såna önskningar i sig, önskningar vi vet aldrig kommer bli av. Visst vi har alltid drömt om att få mycket pengar i vår familj, men nu finns det en större önskan om det skulle bli som i världarna då älskade. En värld där man kunde få önskningar uppfyllda om man hittade en viss skatt eller träffade nåt sagoväsen som skulle kunna föra dig tillbaka till oss. Men det kommer för alltid vara en fantasi, det sker ju inte i verkligheten.
Det är så tomt så tomt. Jag pratar med pappa varje dag, så mycket pratade inte du och jag. Men det är så det har blivit efter denna resan. Pappa sitter ju ensam hemma, jag och min bror har ju våra barn. Medans pappa bara är hemma ensam i erat lilla radhus. Man känner sig dum som bara låter han sitta där, men det är ju så livet är nu. Att man bara är där tror jag räcker nu, mer kan man inte göra för han.
Och dom som inte förstår att man är ledsen tycker jag inte har med mig och göra mer. Vill man vända mig ryggen och inte prata med mig mer, gör det då. Då klarar jag mig ensam bättre. Jag vill inte vara ensam, men hellre det än att folk inte förstår vad som händer i mitt liv nu. Det tar tid och komma över detta. Det kommer man göra på ett sätt men man kommer alltid ha sorg i livet. Fast det kommer visa sig mindre och mindre i livet.
Älskade mamma, vad du är saknad. Vad jag önska att du kunde fått sagt det du ville innan du lämnade oss, att det inte satt sig på benen så du kunde fått vara hemma mer istället för på det hemska sjukhuset i en månad. Då hade vi kanske fått en roligare avslut för vi hade gjort det du velat. Men det blir aldrig så, men vi ska försöka och göra saker vi vet du älskade och på så sätt lever du för alltid med oss precis som om du var med.