Borde jag med?

Denna veckan har det kännts lite lättare, gråten har varit borta mer än den funnits där om man säger så. Men så igår så var det ju dagen jag alltid kommer hata, söndagar. Söndag var den dag mamma gick bort, 19:48. Precis innan mästarnas mästare skulle börja. Ett program hon gillade att titta på, men hon fick aldrig veta vem som vann..utan istället lämna denna jord och försvinna bort till nånstans vi inte har en aning om vart det är. 

Men att hon är med oss vet jag, det är hon som får mig och börja tänka både en och två gånger vad det är jag sysslar med. Och det är hon som ser till att jag har ett lugn över mig när jag ska träffa andra så jag inte bara sitter tyst. För jag vill egentligen bara sluta mig och vara för mig själv med, men det skulle inte hjälpa mig direkt. 

Det är dags och ta tag i sitt liv. Mamma hade varit vansinnig på mig om jag hade träffat henne nu. Hon hade sagt till mig att sluta med allt onyttigt jag stoppar i mig, att jag skulle ge mig ut och röra mig mer. Och träffa folk mer. Men allt det finns i mitt huvud, ändå gör jag inte nåt åt det. Men nu räcker det. Jag vill kunna vara en någorlunda normal Malin även när mamma inte finns, jag vill göra henne stolt. 

Bara det som gnager mig i huvudet hela tiden och kommer säkert göra ett bra tag, vad var det mamma ville få sagt den sista tiden? För jag vet det var nåt som hon ville säga men kunde inte p g a svampen i halsen och sen att hon var så hög av morfinet. Vad??

Många i min närhet verkar gå vidare med, gör saker för att slippa tänka. Det är inte och glömma mamma som man gör det, men man måste klara att gå vidare. Jag vet att min bror och pappa saknar mamma precis lika mycket som mig, men dom visar det inte på samma sätt som jag. Jag är ju tjej med och killar visar inte mycket sånt utåt. 

Men borde jag jobba mer på att gå vidare? Bara att jag vet inte hur. 

Är begravning för min mans farfar i slutet av månaden, men den kommer jag inte gå på. Dels för att jag tror inte jag klarar det, och sen är det inskolning av dottern på dagis. 

Livet är så orättvis. Jag vill ha min mamma i vårt liv, men det kommer aldrig ske hur mycket jag än önskar det. Aldrig. Tiden för mamma var inne, men det tycker verkligen inte nån annan här än den, det hen som bestämmer vår tid på jorden..