Då var det över

Ja, då är det över med begravningen. Var bara en lång väntan på att få åka till kapellet. Och man hade sån ånger så det går inte ens och beskriva. Pappa blev lite irreterad över att vi skulle vara där en timma innan och sen se att det var en begravning innan oss. Så vi fick stå och vänta i en halvtimma och under den tiden så bröt han ihop. Och jag fick gå in och hjälpa till med musiken. Var så fint inne i kapellet. Massa fina blommor, mamma hade tyckt det vart så vackert, hon älskade blommor. Det var en jobbig stund, men det är ju alla begravningar. Men jag orkade med att hålla mitt tal, det trodde jag inte. Musiken var mäktig, och jag kunde se hur mamma låg där i kistan och njöt av musiken vi valt till hennes avsked. 

Många arbetskamrater och andra man inte trodde skulle vara där. Men det var otroligt uppskattat. Mamma var verkligen omtyckt och älskad av alla. Och det är därför hon är så saknad med. 

Är det nu man ska gå vidare i livet? Vart ska man börja? Kommer man få en svallvåg av tårar hela livet? ja, man får helt enkelt se hur livet blir, en sak e säkert att det kommer bli så tomt utan henne, livet blir aldrig desamma igen. 

Har flyttat alla blommor som dom la bakom kapellet till hennes plats här i Torslanda så det syns att någon ska ligga där. Får bara kolla så det inte vissnar för fort, får man ju rensa bort det med. Synd bara att vå kistbukett inte var med, men den följde nog med kistan till det sista stoppet. Nu e mamma bara stoft, tror jag i alla fall. Helt sjukt att en sån livsglad människa bara kan damm..men hennes själ och ande lever vidare och är med oss överallt. Brukar inte tro på sånt men jag är helt övertygad om det. Som min bror sa, det var hon som höll dom två barnbarnen som var med, bl.a min dotter på 10 mån, det var hon som höll dom lugna och såg till att dom uppförde sig så bra. 

Lilla mamma, kommer aldrig fatta riktigt att du verkligen är borta. Älskade mamma!