Då var man igång...

Då är man igång på jobbet igen. Det är full rulle. Och det har varit skönt och komma igång. Men samtidigt har jag dåligt samvete att mamma inte är i mina tankar på dagarna. Fast samtidigt är det väl så det kommer vara nu. Att man minns henne när man minst anar det. Men nu när det är helg så saknar jag henne så in i helvete rent ut sagt. Jag hatar att hon är borta för alltid, att jag aldrig mer kommer få höra min mammas lugnande röst eller vara i hennes tröstande famn när man mår skit. Jag är lämnad ensam på denna jorden, känner mi så utan mamma i alla fall. Alla andra har sina mammor och umgås med och prata med, men det har inte jag. Livet blir aldrig desamma igen. Hur mycket jag än försöker och hålla mammas traditioner i liv så känns det som att jag kämpar för dom i en evig uppförsbacke.

Är inga födelsedagar på gång i mina familj nu mer detta året. Men den största traditionen av dom alla närmar sig snabbare än man tror, och även mammas favorit. Julen. hon kunde redan nu nästan börja lyssna på julmusik, så mycket tyckte hon om den. Men i år kommer det kännas så konstigt. Fruktansvärt konstigt. Förra året firade vi i alla fall trots att mamma fick sitt besked som hon fick så gjorde hon det bästa hon kunde. Min älskade kämpande mamma, så fruktansvärt stark. Tänker föra det vidare till min dotter så gott jag kan, som ett minne av sin mormor som hon inte kommer minnas på nåt annat sätt.

Tårarna rinner och hjärtat skriker efter min mamma, men ingen kommer nånsin kunna lugna mig, för den som kan det finns inte mer...inte mer än som ett minne i mitt huvud och hjärta.