Drömmar

Nu förtiden så har man inte tankarna på vad som kan hända med mamma och livet när hon gått bort längre. Det känns lite fel att man inte har det med. Men man går väl bara och väntar på tills man får beskedet när dom ger mamma en tidsbestämd tid kvar.

Men bara för att tankarna inte är där längre lika mycket så spelar min hjärna mig ett spratt. Det är i drömmarna alla tråkiga tankar tar sin form och ger mig massa bilder med.

Ofta är det mammas begravning man drömmer om. Man ser en vit kista, hennes bild på och fullt med blommor omkring hennes kista. Mycket rosor. Och mycket tårar. Att man bryter ihop totalt när man ska gå fram som man oftast gör och säger hej då till hennes kista. Sen vaknar man och är helt kallsvettig.

Det är så verkligt, och det är skrämmande att man kan få uppleva det tidigare än man hade tänkt. Hatar verkligen att döden går vid sidan av oss hela tiden och stressar oss. Hen kan gå nån annanstans så länge för här har hen inte och göra än hoppas jag.