En dag till

Man försöker ta en dag i taget, men det är väldigt lätt att man flyger iväg till framtiden ändå. Man går ju och hoppas hela tiden. Det är väl samtidigt bra som det är dåligt. Man måste ta en dag i taget och se allt positivt. Minsta lilla.

Febern är borta på mamma, det är en sak. Sen så har hon matlust igen, ätit 2 pannkakor och omelett med glad aptit säger pappa. Det är mycket för någon som har levt på flytande sen i julas. Och mjölk dricker hon. Hon måste ha näring för att orka slå bort infektionen och få ny energi till att kunna få nya starka celler igen. 

Och hon har mycket slem i halsen så det är jobbigt för henne att prata, allt detta är vad min pappa säger då mamma inte orkar prata i telefon. Men jag ska få prata med henne i helgen, vill bara höra hennes röst behöver inte vara mer. 

Läkarna tror dock inte att mammas ben kommer funka igen, inte för att bära henne. Hon kan röra dom men inte mer. Och det är jobbigt. man ska aldrig säga aldrig men man lyssnar ganska mycket på läkare. Dom ska ju veta bäst när det gäller sånt. Men hoppas samtidigt att mamma ska få ny kraft att visa att dom har fel. 

Enda önskan nu är att infektionen ger sig, att mamma blir lite piggare. Och att hon ska få göra röntgen så vi får svar på hur det ligger till. Det har varit så mycket negativt nu hela tiden, det är dags för nåt positivt. Men det är kanske för mycket och hoppas på?

Vill bara få hem henne och kunna få umgås med henne som min mamma i alla fall en sista gång innan hon inte får vara här på jorden mer..för det är det som kommer hända. Försöker inte tänka på det utan bara vara under en dag i taget. Men det är så fruktansvärt svårt!