Förändring

Idag så är det middag hemma hos pappa. Vi har försökt få till det ett bra tag nu men det kommer alltid massa annat. Mamma var noga med att ses minst 1 gång i veckan på nåt sätt. Men idag är det dags, dock trodde jag det skulle vara en chans för vår familj att komma ikapp. Istället är pappas nya kvinna med och hon i sin tur har bjudit in hela sin familj. Och jag vill inte vara någon bromskloss. Men det är jag. Det gör så ont..så förbannat ont i mitt hjärta. Jag vill träffa min familj som vi gjorde utan en massa andra skall vara i mitt barndoms hem. Mitt barndomshem är tillräckligt låst som det är. Jag vill inte ha en massa främmande människor som skall försöka ta över..jag klarar inte det. Jag har inte sörjt mamma färdigt, även om man aldrig gör det, men det kan bli lättare om det inte hade gått så fort.

Behöver prata med min pappa, men får aldrig rätt tillfälle. Och när han frågar om allt är bra så säger jag alltid ja för jag vill inte göra han orolig eller ledsen. Är så rädd han skall bli utnyttjad. Hans nya kvinna är trevlig och funkar i mitt huvud, men i mitt hjärta kommer hon inte in. Där e bara mamma..och pappa

Vet inte vad jag ska göra, min psykolog säger jag skall prata med pappa om allt. Han måste få veta. Men är så rädd att göra han arg och ledsen.Och att det jag vill säga han kommer komma ut fel.

Varje gång jag e hemma, så gråter jag. För den riktiga själen i det huset är inte där längre. Det är inte samma värme mer.

Känner mig elak och så anti allt nytt, men jag kan inte rusa in i saker. Jag vill inte det. Det får ta tid. Bara att andra har svårt att acceptera det och bara skäller på mig. Och jag e helt förstörd för jag inte kan vara miig själv. Och sönderstressad.

Blindtarmen blev väl inflammerad p.g.a stressen jag känner. Snart är det väl magsår och annat...allt blir ett ont omen. Jag försöker göra sånt jag tycker är kul, men det kommer ständigt ikapp mig.

Och man får inte visa sig svag, då vill ingen veta av en.

..