Gör så ont

Jag kanske är fel som tänker som jag gör nu när jag har ett eget barn. Mamma fick vänta ett tag på att bli mormor, och samma år som hon blev det fick hon sitt cancerbesked. Så glädjen blev snabbt bytt till att hon fick börja kämpa för sitt liv. 

mina brorsbarn kommer minnas min mamma. Men min dotter är jag rädd att hon inte kommer minnas henne. Visst det kan ta ett tag till innan mamma går bort vilket vi alla hoppas. Men min dotter kommer i så fall minnas mormor som en sjuk kvinna som sitter i rullstol. Men jag tycker det är bättre än ingenting. Men jag har själv inget minne av min morfar, visst det är tråkigt och inte fått veta vem det var men jag har inte mått dåligt för det. Men sin mormor är ändå nåt som är nära. 

Bilden visar hur min mamma är, hon ger allt för sina barnbarn. Struntar i att laga mat utan bara leker istället. 

Mer omtänksam människa får man leta efter, även nu från sjukhus sängen så är det bara frågor om hur vi mår, inget om att hon är dålig. Bara om att vi ska göra nåt när mamma kommer hem, att vi ska ta vara på varje sekund. Och det ska jag göra  med. När mamma kommer hem på onsdag, peppar peppar hoppas inget händer nu igen, så kommer jag vara där varje dag som sagt. mamma ska inte vara ensam även om hemtjänsten kommer men det är inte samma sak. Visst jag ska inte glömma av mig själv i det men jag tänker i alla fall ta vara på varje sekund med henne. Vad andra tycker och gör skiter jag i, ni kan ju komma igen när ni vet hur det är själv och ha nån som är obotligt sjuk i denna jävla parasit sjukdom. Dom som är mina vänner är dom jag fokuserar på och dom som jag lyssnar på, alla andra är inget för mig mer. Finns betydligt viktigare saker i livet och lägga den energin på än att bli av med en massa.