Hur sjutton?

Känns som livet inte går vidare, ändå springer bara tiden fram. Det är så fruktansvärt tomt. Helt overkligt tomt. Man känner verkligen att det är någon som fattas, någon som varit där i 32 år jämt och ständigt vad det än gäller. Och det är först nu när man inser att man aldrig mer kommer ha det som man haft det igen, som man uppskattar det som varit. Och samtidigt känner man att varför var jag inte mer pratglad med mamma i telefon, varför gjorde vi inte mer saker? Men det är väl så vi är som personer. Mamma hatade med och prata i telefon men det är ju det sättet som finns. 

Det är så tomt på helgerna utan våra små luncher över kaffe och fralla som vi alltid haft nu på sistone, ännu mer när vi flyttade närmare föräldrarna med. Nu blir det inte på samma sätt. 

Var hemma och lämnade mammas nycklar som jag fick med mig från begravningen, såg att pappa inte orkar hålla ordning riktigt hemma. Men jag förstår honom. Det orkar inte jag heller, men jag måste göra det för jag har en liten som stoppar allt i munnen. Inte för att det är jättestökigt men. Men vet han gör ordning om det behövs. 

Slängde alla hennes fina blommor från begravningen idag med som vi har lagt där hon skulle ligga. Många hade hållt sig rätt länge ändå. Jag hoppas att hon såg alla fina blommor vart hon nu än må vara. Hon älskade blommor min lilla mamma. 

Hade verkligen behövt henne nu, vet inte vad man ska göra, vilket ben man ska stå på eller nånting. Men allt löser sig var hennes filosofi, då får jag väl försöka ha den med. Men jag har en klump i magen, samma som mamma hade en stor del av slutet av livet och det vill jag inte ha. Det gör mig rädd...