Jaha

Ja, så är årsdagen över och ja känner som om nåt har lämnat mig. Nån konstig känsla som man inte kan beskriva. Typ som att nu har det värsta året varit när man kommer ihåg allt med sjukdomen, tiden efter när mamma gick bort minns man inte så mycket mer än allt inför hennes begravning. Det är som om kroppen säger till mig, att nu ska du minnas mamma som den friska kvinna hon var, inte den sista tiden som var med inget hår på huvudet eller att hon inte kunde prata. Du måste minnas hennes röst, fast den glömmer jag aldrig. Den har man ju hört sen man låg i magen och har man den i huvudet känner i alla fall jag mig trygg för stunden.

Satt igår och läste tillbaka i mina inlägg här på bloggen, man märker hur uppgivet det var och svårt att få ut orden ändå. Även om jag alltid har haft lättare att skriva än att prata, det sa alltid mamma. Men jag börjar ta för mig mer och prata.

Har en kompis som går igenom samma helvete som mig, hennes mamma är sjuk i levercancer och man kan bara bromsa den. Hon frågade om det är värt och vara med i Cancerkompisar,, och det tycker jag allt. Sen vet jag att man inte vill prata om allt. För man kanske trycker ner en annan som matchas ihop med. Men jag är glad jag har min cancerkompis Therese. Vi vet precis hur allt känns, man kan säga allt. Synd bara med avståndet mellan oss men d går och ses ändå nångång. Våra mammor var lika, och dom dog med 3 dars mellanrum...helt sjukt egentligen.

Nu är det tiden att skapa nya minnen med min lilla dotter, minnen jag har som med min mamma, som gjorde allt för mig. Det ska jag med göra, tråkiga är att Tilde aldrig får uppleva sin mormor mer än minnen, men jag vet att mamma är med oss. Och hade hon levt hade hon gjort allt för Tilde, hon älska sina barnbarn. Pappa gör allt för henne istället.

Life goes on, bara försöka göra det bästa och bli mer positiv till det. För ett år sen ville jag bara lämna det, men nu känner jag att det är värt att vara kvar. Det är så mycket kvar och leva för.