Jobbigt är det
Igår såg man alla bilder på när folk umgicks med nära och kära och åt god mat. jag unnar verkligen folk det men det är samtidigt jobbigt och se för jag vill med få göra det med min familj. Känns som det aldrig kommer ske igen, i alla fall inte med mamma. Men jag vill innerst inne tro att mamma kommer få vara kvar ett bra tag till och kunna komma igång med att våga äta igen och även vara uppe mer. Förhoppningsvis i en rullstol med så hon kan få komma ut i friska luften igen. För hon är just nu verkligen en fånge i sitt egna hus. Men det är väl så det blir, och mamma vägrar att åka tillbaka till sjukhuset. Men skulle hon bli riktigt dålig, peppar peppar, så har hon inte mycket till val direkt.
Man är inte motiverad till att göra nånting mer, men samtidigt när man väl sätter igång med nåt så skingrar man tankarna. Tårarna kommer hela tiden till och från hos oss. Värst är det när man är hemma hos mamma och pappa och bara är där och se pappa gå ut i köket och bara sitter och gråter. Känns som han verkligen har tatt ut allt i förskott, det behöver inte innebära att mamma går bort snart, det är vad som väntar oss men det behöver inte ske nu. Kan mamma bara få ordning på sin röst att den inte är så hes och att det gör ont när hon pratar så kommer det vara lättare för då kan han prata med henne i alla fall. Han har en massa hängande över sig säger han, både med huset och alla pappers jobb som är. Säger till han att vi kan hjälpa han men då blir han bara stressad.
Det är otroligt svårt detta, att bara stå vid sidan av och inte kan göra nåt. Det är mamma som får göra allt kämpande. Hade jag kunnat underlätta på nåt sätt för henne så hade jag lätt tatt en del av vad hon går igenom, hade det hjälpt med och donera nån bit av mina organ hade jag med gjort det, även om det innebär en risk för sig själv. Men jag är villig och göra allt för min mamma för att hon ska få vara kvar ett tag till.
Håller alla mina tummar att hon är stark in till slutet, och jag hoppas jag har ärvt samma instinkt. och hoppas kunna föra det vidare till min egna dotter. Det är så jobbigt och vara i detta väntrum, väntrummet hos döden...