Jobbigt som väntar.

Imorgon är det en jobbig dag som väntar. Mammas kläder och annat ska börja plockas ihop och ges bort eller så ska jag använda en del av det. Det kommer riva upp mycket imorgon, hennes doft sitter i mycket av kläderna och det kommer vara svårt. Räckte att jag var i ett av rummen där hemma och såg nattlinnet mamma dog i...det bara hängde där. Som att ingen använt den, men det har en tråkig historia bakom sig. Det är en av sakerna som jag inte kommer spara. Att mamma är död och bilden av henne utan hennes lugna andetag som var när hon hade somnat in kommer alltid finnas på min näthinna. Glömmer det aldrig. Och glömmer gör jag aldrig.

Vi sörjer alla på olika sätt, jag vill prata om min mamma. Det vill inte många längre, det är så man går vidare för andra kanske. Men jag vill kunna prata om mamma utan att man försöker byta ämne..vet inte varför det är så.

Mamma, vad jag saknar din röst och skratt...att aldrig få höra det mer gör att mitt hjärta skriker av smärta. Vad jag önskar att få vrida tillbaka tiden, till den sommaren när dom hittade din malignt melanom. Hade det följts upp mer hade det kanske blitt annorlunda. man vet aldrig. Det får vi ändå aldrig veta.