Jobbigt till och från

Man sitter här och det är rena sommarvärmen ute. I morses så tänkte jag på hur vi hade det förr och,  även nu när vi har egna familjer jag och min bror. Att vi alltid under sommaren gick upp tidigt. Mamma gjorde matsäck och fyllde våran rosa kylbag med grejer. Sen åkte vi ut till öarna här i Göteborgs skärgård. Vi var väl där ute till 8-9 i alla fall. Inte så varmt då men vi fick bra platser. Nu när det har hänt det som hänt så känner man, hur ska man orka att åka dit ut nu när mamma inte är med?

Men samtidigt vill jag föra dom badplatserna vidare till min egna dotter, det finns inte så bra badplatser numera. Visst det är mycket folk där och populärt men det har ändå sin charm. Solen tar bra där ute, det är långgrunt, bra strand och klippor när barnen är så pass stora. jag är glad att mamma har visat oss barn dessa platserna som hon i sin tur har varit mycket på när hon var ung. 

Saknaden är nåt fruktansvärt, och tårarna rinner varje dag. Varför skulle vi drabbas av detta, varför? Och jag vet att mamma ville säga nåt det sista när hon vaknade till igen efter att ha varit medvetslös ett dygn. Ville ge henne sin surfplatta i handen så hon kunde tryckt fram det, men hon var ju så förvirrad och påverkad av morfinet så det hade aldrig gått. Och vi kommer aldrig få veta vad det var hon ville säga. 

Kanske ville hon säga att det var dags för henne nu och att hon älskade oss? Det är vad jag hoppas hon ville säga och inte att hon led av nånting. Saknar hennes samtal om ingenting, vet att jag är precis som henne och gillar inte prata i telefon, hellre chatta och sms:a. Nu rinner tårarna igen. Och orken tryter till att vilja göra nånting. Har flera kort på henne här hemma för att påminna mig hur hon verkligen såg ut istället för den utmarglade sjuka mamma som ändå är det som var sist. 

Jag vill ha min mamma!!! Kom tillbaka!! Det är så tomt utan dig, klarar mig inte utan dig. Älskade mamma!