Känns helkonstigt, och vad ska man tro på?
Ja, livet utan mamma är helkonstigt. Inget är som vanligt längre. Livet har bytts ut mot nåt annat. Känner mig inte alls bekväm i det som är. Man är ju van att ha det på ett visst sätt men nu känns det helt utbytt hela livet. Och man känner sig så vilsen.
Vilket ben ska man stå på? Hur ska man göra i den situationen? Hur gör man med alla traditioner? hur blir julen? Vem ska jag fråga med saker som händer mig? Frågorna är många som man försöker beta av, och jag försöker verkligen och hålla kvar vid mammas traditioner för att hon ska leva vidare på så sätt.
Tomheten efter henne kommer ingen någonsin att fylla igen. jag sitter ännu och väntar på att min telefon ska plinga till och det står Mamma i displayen och får höra hennes stämma som frågar om det har hänt nåt, om jag inte har nåt annat och säga. Men det kommer aldrig att hända i detta livet igen i alla fall. Vet inte varför jag sitter och väntar på det ännu när jag vet att mamma är död.
Men helt borta är hon inte, hon spökar eller vad man ska kalla det. Hos min bror så hör han någon som går i hallen när han har lagt sig, som att mamma har varit med han under kvällen när han är hemma för att gå därifrån när han lägger sig i sängen. Hos pappa är hon med, när pappa hade uppe kort på mamma så gick han upp på övervåningen. När han kom ner så hade dessa två kort vänts neråt så korten inte syntes. Vanligvis brukar kort i ram falla bakåt eller hur man ska säga det.
Hos mig är hon inte på det sättet vad jag har märkt, vet att hon ger ett lugn här hemma. Och när jag var på graven sist, så drog det in stora mörka moln. Men när jag satte mig på huk vid mammas grav så sken solen igenom precis och ner på mig där jag satt vid graven. Det är ett tecken om inget att mamma är med mi och vakar över mig med. Men hon ser väl att jag klarar mycket själv och hjälper mig så gott hon kan vart hon än är.
Min lilla mamma, jag är så glad att jag fick just dig som mamma. Önska bara att vi inte blev straffade så genom att du togs ifrån oss redan.