Lång Historia

Ja, jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle vara en av dom som skulle bli anhörig till någon som drabbats av denna hemska sjukdom. Ordet cancer får mig och rysa, vare sig det är en snäll eller elak typ av den. Men in i vår familj kom den som en käftsmäll.

Mamma hade gått till och från med magont och haft svårt och kunna äta vissa saker. Vanlig magkatarr misstänkte hon, ja hon jobbar inom vården själv. Men det gav sig aldrig. Så nu i vintras så gick hon till vårdcentralen för att få starkare medicin för magkatarr. Detta fick hon. Men det hjälpte inte det heller.

Hon åkte iväg på konferens, och även på julmarknad strax innan jul. Men under dessa båda vistelser kunde hon inte njuta nåt av maten som serverades och min mamma älskar mat. Åt hon så spydde hon upp det senare. Enda hon kunde äta var yoghurt och potatismos. Julmarknaden i Tyskland åkte hon till med sina systrar, och dom sa till henne att nu när vi kommer hem så åker du och sätter dig på akuten på Sahlgrenska. Det gjorde hon med.

Jag var i full färd med och lasta ur min shopping från bilen efter att varit nere i Ullared. Då sa hon att dom hade hittat en tumör efter att dom hade gjort två gastroskopier på henne. Men dom visste inte ännu om den var god eller ond eller vart det satt. Så det var och vänta. Dagen när hon skulle få besked kom, jag väntade på att dom skulle ringa. Men istället ringde det på dörren. Med en gång frågade jag om beskedet. Ja det är inga goda nyheter vi kommer med sa mamma.

Det visade sig att denna tumör är elak och går inte att operera bort eller nåt. Den sitter på bukspottskörteln, magsäcken, levern och fläckar på lungorna. Jag blev helt förstörd, tårarna bara kom. Mamma höll om mig och sa ta inte ut nåt i förskott. Vi ska ge denna en match, jag lovar.

Sen levde man bara i ett vaccum. Min bror blev lika förstörd han, värst är det för min pappa. Hon fick en stent, ursäkta stavningen, i magsäcken för att hon skulle kunna äta mer än näringsdryckerna hon hade fått och soppor. Men trots att hon följde det som dietisten gett henne en lista på så fastnade mycket i just detta rör, så hon spydde bara och fick inte behålla nån mat. Så hon var på sjukhuset två gånger och gjorde nya gastroskopier för att få bort stoppet.

Dagarna gick. Sen för 1 månad sen så skrev min bror till mig på Facebook att mamma och pappa var på väg upp till Sahlgrenska igen. Denna gång med ambulans. För mamma skulle lämna en grej kvällen innan i köket men hade bara fallit ihop. Men upp kom hon, gick och la sig. Sen på morgonen testade hon om benen bar henne, så hon inte skulle ramla ihop innan min pappa och bror åkt till jobbet. Men benen bar henne inte.

Hon blev inlagd, dom gjorde en skiktröntgen på henne. Då hade den förbannade parasit sjukdomen spritt sig till mellan två kotor på henne. Och kommit in halvvägs till nerverna och slått ut förmågan att kunna bära henne. Strålning sattes in, 2ggr i veckan under 2 veckor, samtidigt som hon fick sina cellgifter. Mamma blev otroligt svag och trött. Man blev helt förstörd och se en pigg och glad människa vändas till en helt annan människa. Men när det värsta hade lagt sig så såg man att hon kämpar ännu.

Nu är hon flyttad till en avdelning som är mer specialiserad på rehab. Hon tränar när hon orkar, mest i sängen för att bygga musklerna i benen igen. Står inte mycket, kommer upp i rullstol lite med hjälp men hon blir trött av det. Känns som det inte händer mycket men  samtidigt har man bråttom för man vill ju bara ha hem henne.

Vi väntar och väntar. Idag gjorde hon sin tredje behandling av cellgifter. Och sen är det och vänta på röntgen ska säga om det har fått det och inte spridas mer och även minskat det lite kanske. Mamma säger själv att det känns inte som den stora bollen hon hade i magen innan och sen pirrar det i benen på henne på ett annat sätt. Om det sista är positivt eller negativt vet jag inte vad man ska tro.

Men där är vi nu. Och jag hoppas och önskar varje dag att mamma ska komma upp, kunna använda sina ben hyfsat om inte bara till att komma upp i en rullstol själv för att sen kunna få komma hem och göra det bästa av livet genom att vara hemma och inte instängd och liggandes på ett sjukhus och inte kunna göra nånting.


Hoppet överger mig inte förräns mamma säger att hon inte orkar mer, det gör hon inte just nu. Hon vill det ska hända mer, jag hoppas det är ett teckan på att hon verkligen vill kämpa tills energin inte räcker till mer för att slåss mot cancern. För den kommer att ta min mamma ifrån oss, antingen tidigt eller så får hon några år till. jag hoppas innerligt på det sista.

Men en dag i taget, även om tiden rinner ifrån oss ändå.