Länge sen

Tiden bara springer fram. Om några veckor är det 1 år sen mamma somnade in hemma. Man tänker ofta på att vid denna tiden så var hon snart hemma och hur hon kämpade den sista tiden för att verkligen vara kvar hos oss. Även om hon sov mest, värsta var väl uppsvinget som alla talade om, när hon blev lite som vanligt men pratade helt osammanhängande. Tror även att mamma visste då att nu är det slutet, för jag såg i hennes ögon hennes rädsla av att behöva lämna oss. Hon ville inte, därför hon väntade tills jag och min bror inte var där utan bara pappa. Så vi slapp se henne sluta andas, även om vi båda fick se hennes tomma skal och hur kall man blir som människa när man är död. Och klä på en död människa kläder är inte lätt, men jag glömmer det aldrig, det sitter på min näthinna för alltid.

Jag försöker att gå vidare, det är fullt upp hela tiden och en väldigt massa stress. Tror att allt kommer ikapp mig med mamma, jag har fått vara den starka. Jag tog på mig den rollen direkt, samma kväll mamma dog så blev jag den som fick ta tag i allt. Ringa alla och så. Mitt i all sorg glömde jag av mig själv. Det var sån mamma var med. Men nu börjar det komma ikapp. Jag har ingen ork till nåt, jag sover dåligt. Känner att jag vill ha en förändring men vet inte hur man ska göra. Och det känns som mina "vänner" bara vänder mig ryggen och kan inte hjälpa mig. Vet snart inte vad jag ska ta mig till..men det ska väl ordna upp sig det med,ensam är stark heter det ju.

Har även träffat pappas nya. Tyckte som sagt att det gick lite väl fort. Och jag var väldigt anti till att träffa henne. Är väl för jag är rädd för förändringar. Hon är jättetrevlig på alla sätt och inget mot henne.Lätt att prata med och hon kunde även prata om mamma, hon tycker det är viktigt att man ska kunna prata om det.  Det viktiga är att pappa är lycklig, det behöver han. Saknaden efter mamma kommer alltid finnas där hur mycket han försöker förtränga det, så kommer det ikapp honom en vacker dag. Dom kommer ses igen, men jag hoppas det dröjer några år nu. För nu räcker det med sorg i livet.

Det tråkiga är bara att varken min bror eller min pappa har nån tid att ses mer, det är som vi är fiender ibland känns det som. Viktigare med sitt än att ta vara på oss. Vi behöver hålla ihop men dom kanske inte vill det för det väcker för mycket minnen. Mamma var den som såg till att vi sågs 1 gång i veckan över middag eller fika...det görs inte mer. Och det gör mig ledsen.

Jag försöker hålla mig vid liv genom att ge mig ut på nya resor och kämpar med mitt MaryKay, mer posetiv anda finns inte som det gör bland alla dom tjejerna. Bara resten av livet man ska ha på samma sätt med.