Mommo
Nu när jag är hemma så kommer alla tankarna igen. Återupplever hela förra året vid denna tiden. Hur vi åkte fram och tillbaka till Sahlgrenska för att hålla mamma sällskap. Hur vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. När man såg hur mamma vissa dagar var helt slut och vit i ansiktet för att sen chocka oss och vara precis som vanligt. Det var en tuff tid då men jag skulle vilja vrida tillbaka tiden och få vara med mamma igen. Kanske hade man gjort saker annorlunda och man hade absolut frågasatt sjukvården mer. Hade inte tillåtit att mamma skulle ta tabletter utan fått allt intravenöst istället i slangen hon fick inopererad i slutet. Det skulle gjorts direkt. Men det är lätt att vara efterklok, vi som vanliga människor litar ju på att sjukvården gör rätt men det gjorde dom inte i mammas fall, inte om man inte ens lyssnar på patienten i sängen som själv har 30 års erfarenhet av sjukvårdsyrket.
Livet går vidare, börjar samtidigt som jag minns förra året kunna skratta åt minnen jag har med mamma. Som när det kommer Abba låtar på radion. Då ser jag henne dansa framför mig, och man tyckte hon var så pinsam. Men musik var allt för min mamma precis som för mig. Kan inte vara utan musik en hel dag ens.
Det gör dock ont att min dotter på 1,5 år som inte har en aning om vad som har hänt, kanske likabra det, tittar på kort på mamma som jag har på väggen och vid vår säng och säger "mommo"
Det gör ont att veta att hon inte kommer få uppleva sin mormor, hur underbar hon var mot sina barnbarn. Min brorson hade mamma som sin stora inspiration och lyssnade alltid på henne. Hon släppte allt och bara var med barnbarnen. Min dotter fick hon vara riktig mormor till i ett halvår sen orkade hon inte mer och sen kunde hon ju inte stå heller. Hon hade inte ens ork att hålla henne. Det gör ont att min dotter bara ska få en uppfattning av min mamma av minnen som jag berättar om henne. inte sina egna minnen...men jag vet att min mamma är här och skyddar både min dotter och min brors barn. Inget ont ska få komma åt dom, det vet jag att hon kommer se till vart hon nu än är. Hur jag vet detta? Jo för jag blir mer och mer lik min mamma till sättet och jag hör hennes tankar i mitt huvud. Det är som om hon tar plats i min hjärna och utför mitt liv så som hon levde. Och det får hon gärna göra. Nån bättre skyddsängel kan jag aldrig få!
