Otroligt jobbigt

Jag vet inte varför det har blitt såhär men nu dom senaste dagarna har tårarna bara runnit nerför mina kinder och det verkar inte finnas något stopp på det. Kanske det kan bero på att det är mamma och pappas bröllopsdag imorgon. Alla såna dagar märker jag att det är jobbigare, samma med födelsedagar. 

Att man saknar henne kan man inte säga nog gånger, för det är otroligt jobbigt utan henne. jag känner mig så ensam och svag. Alla säger jag är starkare än jag vet själv och att jag klarar mycket. Men det finns ett stopp för alla människor, även för mig. 

Att inte få höra mammas röst nån mer gång i livet, inte få ett samtal på min mobil med hennes nummer blinkandes, att aldrig mer få detta river i mitt hjärta. 

Älskade mamma, varför skulle du få denna skiten. Du skulle få fortsätta ditt liv, det är så jäkla orättvist. Känns som andra förväntar sig att man bara ska gå vidare i livet, men jag kan inte, och jag vill nog inte riktigt för jag kan inte. Min sorg efter min älskade mamma är otroligt djup, det går inte ens att beskriva. Det är olika för alla människor. Och ibland känns det förbjudet att prata om mamma, men jag behöver det med. Även om det gör ont med. 

Tårarna rinner från mina ögon nerför kinderna. Min dotter på 1 år klappar mig över kinderna och försöker trösta sin mamma, det hjälper en liten del och se hennes små ögon titta på mig att hon verkar förstå. Men det gör samtidigt så ont och se in i hennes ögon och veta att denna lilla tjej inte kommer ha nåt minne av sin mormor alls, även om hon kommer klara sig ändå. Men mamma var väldens bästa mormor den lilla tid hon fick vara det, bara synd hon inte fick vara det längre och mer..

Mamma, skulle göra allt för att få träffa dig och prata med dig bara för en dag. Men sagor blir aldrig verklighet.