Rädd
Jag sitter här och försöker och inte tänka på min mamma. Men mina tankar är där hela tiden. Borde fokusera på min lilla dotter, det gör jag ändå. Men det känns som jag kan inte njuta av denna lilla tid som man har med dom små som alla andra kan göra. Men jag är glad att hon finns för hon förstår inte att mamma är ledsen eller att mormor är sjuk. Få hennes leende är medicin för stunden men sen kommer tankarna igen när hon sover.
Var hemma hos mamma och pappa igår igen och lämnade en hurts jag köpt för att pappa skulle få undan lite grejer som står på vardagsrums bordet just nu. Och kunna samla allt på ett och samma ställe så man slipper springa runt överallt.
Mamma var helt slut. Bara låg och sov, hon reagera inte ens att jag var på övervåningen och byggde ihop denna hurts. Pappa med. Sa till han och gå ut och gå runt huset så han fick lite luft. Han ville vila med men 15 min senare när han sa det så kom han upp ändå. Han blev väl stressad av att jag var där för han ville att mamma skulle vila. För han tyckte jag skulle hem till min familj istället för att vara där. Men jag vill inte det. Jag vill göra båda saker.
Jag är livrädd för att mamma kommer försvinna innan påskhelgen. Det är tyvärr en känsla jag har. Jag hoppas att jag har fruktansvärt fel. Jag vill inte hon går bort. Det är för tidigt. Vi har inte gett det en match ännu, vi är mitt uppe i kampen och har inte fått våran paus än. Men den kanske inte kommer heller. Jag tycker att mamma borde åka till Sahlgrenska igen och vara under intensiv uppsikt, men det finns inte plats säger dom. Då får man ringa 112 så får dom lösa en plats till mamma för hon är fruktansvärt dålig. Mat får hon inte ner, inte heller vätska så det är bara dropp. Och på dropp kan man inte leva, blir ju ingen energi alls. Det är så hemskt och se en mamma som älskar mat inte kunna få i sig nyponsoppa ens eller vanligt vatten. Det är hemskt att se mamma som för några månader kunde gå och röra sig hemma i alla fall bara ligga där hemma och sova.
Jag tror tyvärr att slutet är alldeles för nära, och det känns som man har massa och säga till mamma. Men inte ens att kunna prata med henne för att säga att man älskar henne går. Vill inte säga farväl till henne...men tyvärr så tror jag att det snart är dags. Jag hoppas att jag har fel!