Stark?

Har fått höra att jag är stark som orkar med allt som vi går igenom. Men jag känner mig inte sån själv. Det är väl hur andra uppfattar en. jag försöker ha mitt leende till hands hela tiden trots att mitt hjärta inom mig är fullt av tårar istället för blod. Tårarna tar verkligen aldrig slut, och jag vet inte ens om jag vill att dom ska göra det. Man måste få gråta, det är OK har min pappa sagt. Men jag har alltid kännt att när man gråter är då man visar sin själ och det är då man är som svagast. 

Fast skulle man hålla gråten inom sig så skulle man inte ha några känslor alls som människa. Det är mycket man ska gå igenom i livet med känslornas berg och dalbana. Men jag hade hoppats på att slippa detta, det är det värsta som jag någonsin kommer gå igenom i livet. Att mista sin mamma såhär tidigt i livet är inte vad någon vill, man vill aldrig mista sin förälder. Men när ens mamma är gammal och gaggig tror jag att det är mer accepterat, för då vet man att det kommer en dag då hon inte finns mer för det är den vägen vi alla kommer gå. 

Mamma kämpar på där hemma trots sitt tunga besked om att det inte finns mer att göra. Hon har fått en slang inopererad som ska göra det lättare att kunna ge henne medicin, tjockare dropp och annat. Det är sköt att hon är så enveten och inte bara ger upp. Jag själv hade nog gett upp för längesen. Eller i alla fall gråtit över situationen, men det gör inte min mamma. Hon visar inget och säger inget om hur hon verkligen mår. Och det gör hon nog inte för att skydda oss som familj. Men vill inte att hon ska må dåligt och ha alla sina tankar i sitt huvud. Men det kanske är hennes sätt att förbereda sig på att lämna oss, att lämna oss på ett sätt utan att vi ska veta hur hon egentligen mår. Vi är väl lite lika på det sättet med jag och mamma. Vi säger inte rätt ut hur vi mår, man samlar på sig allt och sen kommer det som en käftsmäll till den som minst förjänar allt som strömmar ut. 

Vet att jag inte är ensam om att vilja ha kvar min kära mamma, det är tyvärr alldeles för många som har mist nån familjemedlem i detta land. Kommer alltid älska min underbara mamma, minnas alla saker vi gjort, även om det med tiden kommer bli minnen som sitter långt in. Men jag ska minnas för att kunna berätta för min dotter vilken underbar mormor hon har, en mormor som tyvärr aldrig får vara just det. Utan bara vara sjuk..Hon är min stora förebild och jag hoppas jag blir nästan lika bra mamma som hon har varit till mig. Även om man som alla andra barn bara tyckt att mamma är jobbig då och då. 

Jag ska försöka vara stark mamma, vill att du ska vara stolt över mig. men helst av allt önskar jag att detta aldrig hade hänt. Att tiden gick och vrida tillbaka så vi fick börja om. Men det du lärt mig ska jag ta med mig till min dotter, ska lära min dotter att vara precis lika stark som dig..älskade mamma!