Tjatigt jag vet

Ja, jag vet att mina inlägg blir lite tjatiga men det är mitt sätt och bearbeta allt. Jag känner mig så hjälplös, jag vill ställa upp mer för min mamma och även avlasta pappa. Men jag vet inte vad jag ska göra eller får göra. Pappa säger, du har ju den lilla och tänka på med. Ja jag vet att jag har min lilla plutta och tänka på men hon får även klara sig lite själv, bara bra träning för henne. 

Mamma har det jättejobbigt hemma. Hon har massa slem i lungorna och dom tror även hon har vätska i lungorna så nu får hon gå på vätskedrivande. Jag är så rädd att det ska bli så svårt för henne att andas så det är slutet. Lunginflammation är inte och leka med, inte ens för oss som inte är cancersjuka. 

Sen har hon även svårt att äta när hon har svamp i munnen med. Det känns som allt bara kommer hela tiden, nya grejer när en sak lagt sig. Varför kan hon inte bara få vara nu när hon är hemma utan att behöva kämpa mot en massa infektioner och annat skit? 

Jag vet snart inte mer vad jag ska göra. Är så rädd att det ska vara försent varje dag. Att allt bara ska sluta snart. Får ofta höra va posetiv Malin, för mammas skull. Men det är så svårt när man inte kan träffa henne så mycket man vill nu eller prata med henne. Hon är trött, energi för besök har hon knappt. Men samtidigt kanske det bara räcker att vara där. 

Jag är trött jag med, men jag måste försöka orka. Vill avlasta min pappa, han kommer stressa ihjäl sig över detta. Och jag vill inte att pappa blir mer förstörd än vad han redan är. känner mig så hjälplös och ensam i denna kamp. Men ensam är ju stark heter det. Finns ingen som kan hjälpa till känns det som för jag vet inte vad det är för hjälp som behövs. Önska jag med kunde ha ett vanligt liv som alla andra utan denna jävla skiten som hänger över oss. Det är inget jag önskar någon i denna värld att gå igenom. Så ni som går och ha agg och hat mot era föräldrar, lägg ner det. Det finns vi som får kämpa för att ha kvar våra och skulle ge allt för att få slippa lida av cancerns framfart.