Väntans dag

Idag ska mamma göra röntgen för att se vad som har hänt med henne inombords. Det kommer vara en lång väntan, för jag antar att man inte får besked av den röntgen direkt ändå. Det ska ju analyseras och sånt. Men man kommer gå och vänta för det. Kan inte säga det för få gånger men nu får det bli en paus i allt negativt.

Jag ska väl inte klaga, jag har min mamma kvar här på jorden än så länge. Läser om personer som mist sina nära ganska nyligen och det känns så overkligt att man själv ska gå igenom en sån sak så småninom. Att mamma inte kommer finnas här alls. Just nu så finns hon inte heller, eller hon finns men inte på det sättet som jag vill. All kontakt med mamma sker via pappa just nu. Hon orkar inte prata i telefon för hon är så hostig och besöka henne vågar jag inte ännu förräns hon slutat med antibiotikan typ. Inget mer ska få drabba henne nu på ett tag och då får det vara såhär hur ont det än gör. För saknar henne det gör jag. 

Hon har sagt att hon vill komma upp varje dag, i alla fall försöka och sitta upp och äta i dagrummet. Hon är trött på att vara på sjukhus nu. Och det förstår jag med. Men bara det inte går för fort fram så hon tröttar ut sig.

Det är ju inte bara och skicka hem henne heller. Hade väl varit en annan sak om hennes ben hade klarat av och fungera och bära henne, men nu måste dom ju planera om för att mamma ska kunna ta sig runt hemma med en rullstol..och det är inte gjort i en handvändning. Lilla mamma, önska dina ben ville fungera igen, men läkarna tror ju inte dom kommer göra det tyvärr. Så innebär det att du får sluta i en rullstol( du som alltid undvikit och sätta dig i en sån för du har hört skrönor att sätter man sig i en sån som frisk så hamnar man där tillslut) så får det bli så. I alla fall om det även innebär att du får vara kvar hos oss en tid till. 

Tiden är vår största fiende, samtidigt som man vill tiden går snabbare så hon får komma hem vill man att den går långsamt så man får ta vara på den tiden som är kvar med mamma.