Vardagen

Vardagen börjar kännas lättare och lättare. Kanske är för det är dags för mig att börja jobba igen efter mer än ett års mammaledighet. Nu finns det liksom inte chans och sitta hemma och tänka så mycket som jag gör när man är ensam hemma. Mamma finns alltid och kommer alltid finnas med mig väldigt starkt.

Det är svårt och hålla tårarna borta när man besöker mammas grav. Varje gång jag kommer dit så säger jag att du ska inte ligga här, du ska vara med oss och njuta av livet som du alltid gjort. Istället ligger hon i en vit urna i mörka jorden. Fast det är bara hennes storft som sagt. Hennes själ och ande vandrar mellan mig, pappa och min bror. Det är jag helt övertygad om och håller all negativitet borta så gott hon kan. Jag är mer och mer lik min mamma. Det känner jag verkligen. Det är så mycket annat som är viktigare i livet nu än vad det har varit innan. Folk kan sitta med sitt skitsnack om andra, intiger och bla bla, jag har inte tid med sånt. Jag ägnar mig hundra gånger hellre med sånt som betyder nåt. Och jag har ett mål, ett mål jag tänker hålla för mig själv. Eller jag delar det med mamma i mina tankar och drömmar.

Önska bara att jag fick höra hennes röst nån gång i månaden eller fick besöka henne en gång i månaden där hon är. Men önskningar går bara i uppfyllelse i sagor.