Vid livets slut

Det var ett tag sedan jag skrev något & jag har kommit fram till att jag troligtvis kommer att hoppa mycket fram & tillbaka i min historia eftersom  olika tillfällen i livet aktiverar känslor som blir starkare ibland. Man vet aldrig när de ploppar upp. Det kan komma när som helst utan förvaring sätta sig som en kniv i hjärtat eller som en knytnäve i magen. 

Den sista sommaren & hösten

Eftersom jag var mammaledig under min mammas sista tid i livet fick jag tid att umgås mycket med henne. Ibland var hon för trött för att träffas & även om jag förstod detta rent intellektuellt så var jag förbannad på henne (eller egntligen inte på henne utan sjukdomen) Jag tror att hon ville skydda mig genom att inte släppa in mig för nära när hon mådde som sämst. När hon hade ork ville hon gärna ut & gå men tidig höst var hennes rörlserörelseförmåga så nedsatt att hon satt i rullstol. Hon hade varit en aktiv kvinna hela sitt liv cyklat ett par mil om dagen fram & tillbaka från sitt jobb. Därför var det så otroligt sorgligt att se henne sitta där så utlämnad i rullstolen. När vi var ute & gick körde min pappa henne medan jag gick med barnvagen med sonen bredvid. Det var skönt att gå sådär för jag slapp titta på henne och eftersom vi gick bredvid varandra kände jag att vi hade en fin gemenskap vid dessa tillfällen. Jag hatade att se henne utlämnad för jag visste hur jobbigt hon tyckte det var själv att andra skulle ta hand om henne. Min pappa vårdade mamma i hemmet fram till de 2 sista veckorna av hennes liv då hon kom in på Hospice. Det var en enom avlastning & plötslig började personalen fråga hur jag mådde för första gången på 4 år. De hade aldrig frågat om detta på någon av de andra avdelningarna på sjukhuset. Någon av sköterskorna bad att få se en bild på min mamma som ung & jag berättade saker för dem för det de kändes som om de brydde sig. Det var en stark upplevelse för mig att någon såg sjukdomen från ett anhörigperspektiv. Såg min roll i det hela. Hon fick en bra vård de två sista veckorna av sitt liv där på Hospice i Malmö. Det var både en lättnad att släppa henne för att hon slapp lidandet men självklart även en enorm sorg. Inget kommer någonsin kunna ersätta henne.  Jag får tänka efter ibland på hennes ålder för det känns overkligt att hon bara var 53 år när hon gick bort. Livet försvann ut ur hennes ögon för varje dag. Men jag är väldigt tacksam för de åren & jag tycker faktiskt ibland att jag känner henne bättre nu efter 13 år utan henne än när hon var i livet.