Livet alltså .

Kommer tillbaka efter 5 veckor semester , känner när jag kommer in att luften är tung , ansträngd, något har hänt unde dessa veckor som påverkat oss alla .

Min gamla kollega , hon som kämpade så mot cancer samtidigt som pappa , hon som lärde mig att skratta åt eländet ibland . Hon som kom tillbaka , lite tuffare än innan . Hon åkte på en vanlig kontroll och kom aldrig tillbaka , döden knackade på hennes dörr, stod där ett tag och väntade . Vi hade suttit vak sista nätterna. Detta tog på oss, som att stirra verkligheten lite väl djupt i ögonen.

Jag lät kollegorna prata av sig , de har jag lärt mig, ord måste komma ut, att en ung människa där lämnar aldrig någon oberörd, är de någon man känner blir det svårare att släppa även om vi i denna stund ska vara proffsiga och stanna tryggt i våran yrkesroll..

Samma dag dog våran äldsta våtdtagare, i en helt normal död, på samma timmar hälsade döden på. Kontrasten, den ena hade Levt färdigt och längtade efter mannen och barnen som hon tror sig träffa nu . den andra såg fram mot att få jobba igen, vara den glada personen hon alltid var. Jag sätter mig ner och frågar hur gruppen mår, lyssnar och ger råd , för att en liten stund senare komma på att jag är yngst, med mest erfarenhet.

VEM vill vara bäst på att hantera döden? Inget man skriver i sitt cv. Men de kändes bra, att ge dom min hand och berätta vilket viktigt jobb dom gjort, hur nöjda anhöriga va, vilket är så viktigt, anhöriga, vi pratar mycket om döden dom närmaste dagarna, och jag känner igen mig i alla frågor dom har. Varför måste man dö ung ? Ja varför måste man de ? En del vill inget hellre än att leva , andra vill inget hellre än att återförenas med sina saknade. Livet alltså . Jag känner mig immun mot sorg, mot cancer, mot livet ?

Jag vill peka finger mot det så kallade livet, för jag är för trött för att göra något annat.. För livet biter oss i rumpan gång på gång . Så dessa dagar skänker jag all min kärlek till kvinnans anhöriga, hennes barn. Till dom som just fått en tyngre luft att andas, som bär på en sorg för tung för att bäras. till mina kollegor , ni är bäst , ni gav henne en sista önskan , ni vakade för anhörigas skull, ni la känslorna på hyllan för stunden . Ni gjorde de finaste man kan göra .

Jag är stolt över att vara en del av er.. Så jag beklagar sorgen till alla er som förlorat, tappat andan, gråtit hejdlöst i dagar . Jag beklagar min egna sorg, den jag aldrig vet om jag kommer kunna hantera.. Någonsin.