Kapitel 3

Vår son Gustaf tycker om att sjunga och en av hans största favoriter är Björn Afzelius. Han kan alla Björns texter och Gustaf köper en videofilm om Björn och vi blir så imponerade av stället som Björn bodde på somrarna Castelveechio di Rocca Barbena i Legurien i Italien. Så vi bestämmer oss för att försöka åka dit, om nu allt stämmer med Mias behandlingar.

Det visar sig att hon ska ha tre månaders uppehåll maj-juli 2007, efter att ha fått behandlingar i flera månader denna omgång. Vi ordnar med biljetter och hotell och med lånebil.

Så i början av april är allt klart och vi ser fram att åka. Nu är det bara två veckor kvar till vi ska åka. Jag slutar mitt jobb för dagen och Mia kommer och hämtar mig för vi ska åka och handla. Vi svänger ut på motorvägen och kör till nästa avfart och väl där så kommer det en SL buss som ska till Vaxholm och den kör från vänstra körfältet rakt in på avfarten som vi redan är på den kommer så nära oss att hade vi haft fönstret öppet så skulle vi kunnat ta på den. Mia lyckas väja ut i vägrenen för att slippa bli träffad av bussen. Men där var så mycket sand och grus efter vintern att vi får sladd och flyger ut på motorvägen igen och där kommer en stor bil som kör rakt in i oss. Och den bilen flyger då över oss och fortsätter på sidan, vi snurrar då tillbaka ut i vägrenen och ställer oss på sidan innan bilen ställer sig på hjulen. Under de här sekunderna tror jag att vi ska dö och att Mia ska vara skadad. Men vi har tur vi klarar oss utan större skada. Strax efter så är hela räddningskåren på plats. Bussen som orsakade allt stannade inte på plats men polisen fick tag på föraren senare. Domen föraren fick blev 1000kr i böter för felaktigt filbyte. En olycka som kunde tagit 3 människors liv Och detta då bara två veckor innan vi ska åka på vår resa. Och vi som då ska bila från Nice till Italien och med detta färskt i minnet.

Resan gick bra och vi fick en härlig minisemester och fick träffa trevliga bybor och se en trevlig natur. Så detta blev ett trevligt uppehåll från behandlingarna. Under augusti månad fortsätter Mia sina behandlingar.

Under 2009-2010 får Mia och jag göra flera resor till Mias morbror som bor i Enköping och som börjat få problem med sin hälsa. Vi får ringa kommunen flera gånger så han får hjälp och ser till att han får en god man. Det blev många resor för att se att all var som det ska.

I oktober 2009 mitt i allt detta elände blir jag tvungen att göra en bypass operation då jag fått problem med mitt hjärta. Den går bra som tur var och allt är lugnt med Mia.

 I början av januari 2011 får vi ett samtal från ett service boende i Enköping där Mias morbror bor att han gott bort. Nu ska allt där ordnas med testamente och begravning. När det är allt klart i maj kan vi pusta ut och äntligen är allt lugnt.

Men nu börjar det bli oroligt med våra söner. Det har blivit för mycket för dem med allt. Det blir mycket festande och ingen av sönerna vill bo kvar hemma. Det springas och kollas på alla möjliga lägenheter. Vi försöker prata att det är dyrt med lån och allt där till. Det lugnar ner sig ett tag men till slut får Gustaf tag på en lägenhet, en etta. Då ska allt ordnas med lån och handpeng och sen är det dags för flytt. Vi ordnar med bil och flyttar åt honom men sen går det inte mera än en vecka så vill han flytta hem igen ör det var så jobbigt att bo själv. Men då stod vi på oss att det inte gick. Men där slutade det gott han trivdes jätte bra i sin lägenhet som han sen renoverade själv.

Nu börjar den andre sonen Alex jaga lägenhet. Han är mycket ute på kvällarna och vi blir oroliga men till slut hittar han en lägenhet och kan flytta.

Nu är vi inne i november 2011. Då ska Mia ta på sig en jacka för att gå ut och då smäller det till i hennes arm, hon får ont men stark som hon var tror hon att det ska gå över. Men det gör det inte.

Vi uppsöker Danderyds sjukhus och får en röntgen och får svar att hennes arm har gått av. Hon får vänta ca 1,5 vecka innan operationen blir av. Genom att hon har cancer så blir det en komplicerad operation. De lyckas laga armen men samtidigt tillkommer det andra besvär för henne. Hon får svårt med att kunna tugga ordentligt.

Vi får en ganska lugn jul och nyår. Mia sluta jobba och blir sjukskriven på grund av alla besvär, det är emot hennes vilja för hon vill inte vara sjuk, men hon har inget att välja på.

I februari 2012 är vi ute och går när hon får ont i sitt vänster ben men hon lyckas ta sig in. Jag skaffar henne en rullator så hon ska kunna gå lite bättre men det blev inte bättre. Nu börjar nästa resa till akuten på Danderyds sjukhus och ny röntgen. Och nu dags för nästa chock det visar sig att lårbenet gått av. Operationen kan inte ske på Danderyds sjukhus så hon transporteras till Karolinska sjukhuset. När man förbereder hennes operation av hennes lårben då det visade sig att hon skulle bli tvungen att få protes. Men nu var det ju snö ute och man fick avbryta allt förarbete flera gånger så där låg hon med sitt trasiga lårben i flera dagar. Men till sist opererades hon och hon får sin protes.  Mia fick komma till eftervård på Furuhöjden för att lära sig att gå. Efter att varit där 2 veckor kommer hon hem och behandlingen mot cancern kunde fort sätta.

Vi fick en ganska skön sommar ändå. Den 15 september 2012 ringer min ena syster och berättar att min andra syster som ligger på Danderyds sjukhus inte har så långt kvar. Så det blir att skynda sig ner till sjukhuset. Jag hinner inte mer än komma dit så somnar hon in. Efter att hon haft MS i många år. Den 12 oktober är det begravning. Som Mia lyckades vara med på. Nu är vi i slutet av november och ska frun och jag gå ut på en promenad då händer det en gång till det knakar till men nu i det högra benet. Så nu blir det samma resa som föra gången. Först till Danderyds sjukhus och röntgen konstaterar att höften gått av och åter transport till Karolinska sjukhuset. Samma väntan denna gång i flera dagar utan operation. Men tillslut fick hon den och kommer upp på bena efter ett par dagar. Sen väntan på att få komma till eftervård på Furu höjden en gång till och åter träna men nu båda höfterna. Det är ett jätte jobb för Mia.

Hon kommer hem efter två veckor och efter ett par veckor kan hon äntligen börja med behandlingar för sin cancer. Det blev två behandlingar.

I denna röra blir jag uppsagd från jobbet på grund av att jag har blivit sjukskriven i olika omgångar. Nu när Mia har det svårast så klarar inte mitt psyke och hjärta av allt detta. Men det skylls på ekonomin bara för att cykelföretaget ska klara sig från olaglig uppsägning och  jag blir nu sjukskriven på nytt.

I början av december 2012 när Mia skulle gå på toaletten och när hon sen ska resa sig därifrån då smäller det till i vänster höften och hon kan inte resa sig upp jag får hjälpa henne in till sovrummet och ringa ambulans. Transport till Karolinska sjukhuset och där konstaterar man att höften som hon först opererade har hoppat ut så nu blir det en ny operation efter två dagar och man lyckas få den på plats. Men sen vart det inte som det ska så Mia blir lite förvirrad och svårt med motoriken men hon skicks hem ändå.

 Bara efter några dagar vaknar jag mitt i natten att jag inte får kontakt med henne. Själv tror jag att det är stroke och ringer efter ambulans och åker i ilfart ner till Danderyds sjukhus. Full beredskap där och efter flera undersökningar så kom det fram att kalkhalten var för hög och får behandling för det. Samtidigt får vi svar på varför hon har svårt att tugga, det berodde på kalkhalten. Medicinen byts ut mot dropp och äntligen efter mycket påtryckningar från oss får hon cellgiftsbehandling . 

Mellan alla dessa behandlingar Mia går igenom får jag tankar när jag läser i tidningarna om kändisar som t ex fotbollsspelaren eller skådespelaren som har fått cancer och det visas upp i alla medier när de ligger i en sjukhus säng med slangar och allt. Det kanske är bra att visa upp dem så folk får se hur det ser ut och kan tycka synd om dem.

Men för oss som är mitt uppe i detta är det bara jobbigt. Att se den man älskar lider så mycket av alla behandlingar och allt runt om kring. Vem runt bryr sig om hur vi mår. Nej det stannar inom familjen. Vi som står bredvid, vem stötar oss? Det är ingen inom sjukvården under denna period som ens frågat hur vi mår och om vi behöver stöd. Nej det får vi ordna själv och som tur var så hade vi varandra.