Cancer tar inte semester eller sommarlov.....

Hej!

Vad tiden går, en månad sedan jag skrev sist. Efter en långvarig infektion med antibiotika, byte av slang till njuren o näringsdropp är det nu meningen att behandling ska komma i gång i slutet av veckan. Då har han inget fått på 2 månader.

Eftersom det hade växt på korsryggen blir det ett starkare cellgift som ska prövas som kan ge mer biverkningar. Så det återstår att se hur det blir. 

Det har också gjort att han tappat muskelmassa i sitt friska ben och har nu jättesvårt att gå. Även med två kryckor. Han orkar bara korta bitar. När vi varit på sjukhus har han behövt rullstol för att förflytta sig.

Det har gått så fort med den försämrade funktionen i benet och det gör att det är väldigt svårt att acceptera att nu kan man inte göra mycket. Kan inte stå på benen utan att hålla sig i nåt. Det begränsar ju förmågan till att göra praktiska saker, gå upp o ner i trappor. Och röra sig mer än några steg.

Han behöver egentligen en rullstol att använda ute för att ta sig nånstans. Men det är svårt att acceptera det.

Jag njuter inte av solen och värmen och det fina vädret. Det påminner bara om det som vi älskade att göra tillsammans på sommaren, att bada. I närliggande sjöar, i havet på västkusten och ostkusten. Det funkar inte med slangar från bägge njurarna och svårighet att gå.

Dottern och jag har varit och badat men jag kan inte koppla av och tänker på att vi inte längre kan dela det som familj.

Det har börjat bli problem med att få i väg dottern till skolan, hon känner sig inte trygg säger hon. Det blir möte med Barnpsykologen och skolan för att se hur vi ska lösa det.

Dessutom har jag fått seninflammation i en fot och det har gjort jätteont att gå, det har hållit på i över en månad. Påbörjade behandling förra veckan hoppas det blir bättre.

Och så är det snart sommarlov...... Skönt att slippa oroa sig för skolan men det måste ju hända nåt på sommarlovet om inte annat så för dotterns skull. 

Åka nånstans är ju inte att tänka på, han orkar inte och vi vet inte hur det nya cellgiftet påverkar. Bara komma i väg på en liten utflykt verkar också bli svårt då han knappt tar sig fram.

Just nu känner jag mig trött och ledsen och vill bara gråta men när ska man göra det.....det är bara sjukdom, onkologen, LAH, sjukgymnasten, gyn osv. 

Jag som behöver komma ut och se annat för att hämta kraft, få ny energi och bara få koppla av.

Jag har haft min körsång som vi avslutade med ett uppträdande i lördags det var kul. Men nu är det slut.

Jag har anmält mig till akvarellkurs i helgen, men nu med kommande behandling i veckan så vet jag inte om jag kan gå.

Jag försöker göra en del saker för att orka.

Men den där längtan jag har till havet och semester, ser jag i nuläget ingen möjlighet till.

Min mammas morbror fyllde 100 år för några veckor sedan. Är pigg och kan röra sig,  har samma humor som han alltid haft.

Min man är 57 år, obotligt sjuk och kan knappt gå. Jag lider nåt enormt med honom.

Olika falla ödets lott som det heter. 

Kram till alla kämpar!

Åsa