Jobbar du nu eller...

Den frågan får jag då och då.

Kan man inte fråga hur jag mår i stället? Jag tillhör väl de 25% av anhöriga som också blir sjuka. Jag har varit sjukskriven i nästan två år. När min man fick sitt besked att han hade fått ett återfall av cancern hade jag en månad tidigare själv gått in i väggen, med panikångest.

Har haft panikångest och ångest tidigare med början 2001, då blev jag successivt bättre, kom tillbaka till jobbet efter 5 månader med arbetsträning osv. Men då hade jag inte det ikring mig som jag har nu, min mans spridda obotbara cancer och en dotter på 10 år att ta hand om.

Jag hade inte haft panikångest eller ångest sedan 2002 (förutom när det gällde att åka bil långt, det klarade jag inte, fick min första panikångestattack i bilen) när den plötsligt slog ner juni 2013.

Men 2013 kunde jag bestämma lite mer över den själv, jag ville inte att den skulle förstöra hela semestern som vi hade planerat.Så vi åkte dit vi hade tänkt, men jobbigt var det vissa stunder när ångesten kom över mig men överlag gick det bra. 

När sedan min man fick beskedet i mitten på augusti var jag fortfarande sjukskriven för jag mådde inte bra än.

Och när vi fick hans cancer besked blev ju fokuset på den och jag kunde inte bearbeta mina problem som ju också blev värre när hans besked kom. Men efter 8 månader var jag tillbaka på jobbet med arbetsträning till att börja med. Och sedan jobbade jag min normala tid. 

När han i jan året efter strålades 25 mil hemifrån under ca 2 veckor var jag och vår dotter med och när jag kom hem gick väl luften ur mig och jag var borta på jobbet en månad. Sedan var jag tillbaka som vanligt. 

Men mars 2016 kände jag att jag klarade inte av att fokusera på jobbet, klarade inte den stress och krav som fanns från jobbets sida, orken var slut, mådde inte bra, min mans cancer hade spridits sig.

Jag blev sjukskriven, men FK godkände bara min sjukskrivning i 180 dagar sedan blev jag utförsäkrad, de menade att jag skulle söka annat jobb. I det läget tog jag semester en månad och tänkte att jag försöker väl börja jobba. Men ca en vecka innan jag skulle börja fick jag sådana panikattacker och blev sämre så att börja att jobba var inte att tänka på. Sen blev jag sjukskriven på nytt och i den sjukskrivningen är jag nu.

Visst kan man tycka att det borde vara bättre att jobba och få annat att tänka på. Men på mitt jobb är de inte speciellt förstående för min situation, de är inte nöjda med min arbetsprestation, det går för sakta. Man försöker inte underlätta för mig. Min hjärna orkar fortfarande inte med kraven och stressen och kunna fokusera. Jag känner mig inte uppskattad. Min chef hör aldrig av sig, några arbetskamrater kanske jag har kontakt med sporadiskt. Det är jag som får ta initiativet och komma till jobbet och hälsa på, vilket jag gör nån gång i bland.

Jag har jobbat på den arbetsplatsen i 30 år och verkligen ställt upp och jobbat övertid en hel del. Jag känner mig besviken och sviken. Jag mår inte bra av att vara där, så framtiden får utvisa hur det kommer att bli. 

Jag har nog med att klara vardagen. Att följa med på behandling och röntgen, det blir infektioner och inläggning på sjukhus. Ringa sjukvården när det behövs och ta hand om Lovisa och allt i kring  henne med skolan, där vi haft lite problem ett tag, skolmöte, barnpsykolog , skjutsa till kompisar och allt annat i vardagen.

Det känns som man är en sämre människa ibland för att man inte klarar att jobba, för det är ju det första folk man träffar frågar om.

Men jag är inte mitt jobb, jag är jag som klarar och har klarat mycket andra saker under vår resa med sjukdomen. Jag är stark när det blir extra krisigt, när det blir komplikationer och inläggning på sjukhus, fara fram och tillbaka mellan man och dotter. Envis och påstridig och ifrågasättande. Det är när det lugnat ner sig efter en jobbig period och jag slappnar av lite som jag kan sjunka ner i botten och känna mig helt slut.

Jag går och pratar hos nån, det har jag gjort ända sedan jag blev sjukskriven. Skriver mer om det i ett annat inlägg.

Nej nu börjar jag bli trött.  Vi hörs en annan dag 

Ta hand om varandra!

Åsa