Han blev inlagd och sedan gick allt i en enda fart.....
Svenne kände sig lite trött under hösten 2012, han hade ett tung arbete så det var nog därför han var trött, jag vilar upp mig under helgen brukade han säga. Det blev jul och nyår och det blev 2013, han kände sig lite förkyld, det gracerade mycket förkylningar och influenser så det var inget konstigt.
Februari månad kom, Svenne bokade tid hos vår läkare 11/2 han kände sig fortfarande inte riktigt bra och behövde nog penicillin. Läkaren tog prover och skrev ut penicillin. Den 21/2 ringde Svenne till mig på jobb och frågade om jag kunde köra honom upp till läkaren igen, han var inte bättre och skulle lämna nya prover. Han fick en ny starkare penicillinkur. Han trodde själv att det kanske var lunginflammation. Han såg blek ut, men jag tänkte att, ja det gör man ju om man inte är riktigt bra.
Onsdagen 27/2 gjorde Svenne ett nytt besök hos vår läkare, hans värde hade inte blivit bättre så han blev remiterad in till akuten på UMAS och NU börjar resan.
Svenne blev inlagd och på torsdagen 28/2 röntgades han,
fredag 1/3 ringer han till mig på jobb och säger "kan du komma, de e nog inte bra", han var ledsen. Jag kom in till sjukhuset, där låg han i sin säng, tårögd, denna stora karl, min stöttepelare, mitt allt.
Dom har hittat förändringar på levern, sa han.
Svenne fick permission över helgen och jag körde honom tillbaka på måndag morgon. Han röntgades mer och man tog ett prov från levern. Torsdag 7/3 träffade vi läkaren, han var fantastisk. Han berättade att det ju fanns förändringar på levern och att man ev på röntgen såg något på bukspottkörteln, men det var inget som var säkert.
Svenne blev utskriven, vi åkte hem med morfintabletter och panodil. Vi väntade på provsvaret och läkarnas utlåtande av röntgen. Svenne blev sämre, fick svårare att äta. Dagarna handlade om tabletter, mat och vila, det var långa dagar. Vi går nu in i vecka två och läkaren ringer och säger att vi får en tid på torsdag 14/3.
Torsdagen den 14/3 fick Svenne diagnosen Pankreascancer. Läkaren skulle skicka remiss till onkologen och vi åkte hem. Den kvällen satt vi uppe och såg hockey på TV, Svenne tyckte att det kändes bra, han hade ju varit vaken ända tills kl 22.00.
Fradagen 15/3 var det precis som om att trycka på en "knapp". Han var jättetrött och sov mest hela dagen. Blev bara sämre och sämre över helgen, var lite förvirrad också och svättades något fruktansvärt, ja det hade han i och för sig gjort hela den sista tiden. På söndag kväll sa han "Cilla detta går inte" och det är inte förrän långt efter som jag förstod att det var ångest jag såg i hans ögon.
Måndagen den 18/3 ringde jag läkaren, vi fick en tid dagen efter tisdag 19/3. På tisdagen åkte vi in till sjukhuset, Svenne var dålig, jag fick stötta honom när han gick. Denna stora ståtliga 190 cm långa karl. Svenne ligger ner när läkaren kommer in och Svenne säger "jag vet ifan om jag klarar detta" och läkaren säger då" Nä Sven, detta överlever inte du, jag vågar inte skicka hem dig, jag vill lägga in dig här på en avdelning. Läkaren gick ut för att fixa med transport och annat. När jag och Svenne blir ensamma i rummet sprider det sig ett lugn och Svenne säger, "de e fantamaj nästan så de e skönt".
Jag ringde våra söner och Svenne kom upp på avdelning, en avdelning med fantastisk personal. Läkaren kom in och satte sig hos mig, Svenne och våra söner. Han berättade att det inte finns något att göra, någon behandling är inte aktuellt, Svenne är fördålig för att klar av det. Allting är som en enda orkan.
På onsdagen 20/3 kommer läkaren, han pratar bl.a om hospice som ett alternativ, men vi kunde fundera på det. Läkaren kallade in mig och ville prata lite. Han sa att det är veckor det handlar om. På torsdagas kväll fick vi besked att det fanns en plats ledig på hospice från fredag.
Fredagen 22/3 åkte vi till hospice, en märklig resa, den sista resan. Vi kom till hospic, ett fantastiskt ställer men fantastiska människor. Jag fick en säng sidan om Svenne det kändes bra att bara få vara där hos honom.
På lördagen 23/3 åt vi frukost tillsammans ute i lunchrummet, det var den enda gången Svenne var utanför sitt rum.
Det blev söndag och måndag, Svenne blev sämre och sämre. Vår äldsta son ville inte köra hem på måndagkväll, men det var inget problem, det ordnades en extra säng till honom också.
Tisdag morgon 26/3 öppnar Svenne ögon och säger " Hallå", sedan pratade vi inte med honom mer. Senare på eftermiddagen gick jag ut i luchrummet och ringde ett par samtal, när jag kom tillbaka in i rummet ca 16.20 ligger Svenne och stirrar på mig, han tar ett par djupa andetag och sedan kommer det inte fler.
O herre gud, nu hände det!! tänkte jag. Jag sprang ut till personalen, nu har det hänt, nu har det hänt. Allting vara bara så overkligt.
En sjuksköterska kom, hon var lugnet själv. Jag ska hämta läkaren, sa hon och gick ut.
Där satt jag, han bara stirrade på mig. Jag la min hand över hans ansikte och stängde ögonen, dom öppnades igen och jag stängde dom igen. Jag böjde mig över honom, kände hans breda brötkort och tog på dom breda axlarna för sista gången. Våra pojkar kom, vi var förtvilade. Nu var det slut, vi fick 29 fantasktiska år tillsammans. En månad tog det, va fan var det som hände. Allting gick i en enda jävla fart.
Det har nu gått ett år och allting går vidare. Livet är tråkigt, allting är tråkigt utan Svenne. Men när det känns som tyngst så hör jag honom "förfan ryck upp dig". Ensamheten är tråkig. Jag försöker att roa mig så gott det går, jag har en fantasktisk familj, fantasktiska vänner och fantasktiska arbetskamrater. Tack alla dessa fantastiska människor har hjälp mig igenom detta år. /Cecilia