Hur länge ska jag sörja?

Det kom en fråga till vår stängda Facebookgrupp Cancerkompisar:

 Hej alla cancerkompisar!

 När är det okej att gå vidare efter att man förlorat sin man/fru? Jag känner att jag sörjde så länge innan min man gick bort. Vårt förhållande var förändrat redan innan han blev sjuk och jag längtar efter närhet. 

Jag känner mig redo och vill träffa någon. Men min dotter, vuxen, tycker att jag är respektlös och är jättearg på mig. Hon tycker att jag måste vänta minst ett år till. Det gör mig ledsen och jag vet inte hur jag ska tänka. Hon var "pappas flicka" och jag är rädd för att skada vår relation. Samtidigt känner jag att måste få leva mitt liv och få se till mina behov och känslor, det var så länge sen. / Anonym

Kommentarer från andra anhöriga

Det är ingen lätt fråga att svara på, En sak jag förstod efter min fru dog 2015 var att inte dölja sorgen för våra gemensamma barn. Inte vara ”Stark” utan faktiskt visa att man saknar den som lämnat oss i sorg. Sorgen har ingen manual och inte heller rätten att få älska och älskas igen. Jag kan kan känna att det är ett inre motstånd att våga få för starka känslor stundtals, Rädslan att mista någon igen. Att hamna i en konflikt med dina barn är hemskt! Hoppas det går bra ./ M

...

För många så pågår ju vårt sorgearbete ibland i flera år innan våra partner går bort vilket gör att man nästan har sörjt färdigt kort tid efter bortgång.

Även om det för många kan kännas som en kort tid så är det ju i själva verket många gånger åratal för oss som vi anhöriga har sörjt och dessutom lärt oss leva under jobbiga förhållanden där vi i många fall fått lära oss att leva i skuggan där vi åsidosatt vårt behov av närhet på det sättet vi hade innan just vår person blev sjuk.

 Jag tror bara vi som levt eller lever under sådan press med döden som sällskap i våra liv kan förstå vilken saknad efter kärlek o närhet som kan uppstå. / C

...

 Precis allt är ok. Det finns inga regler och det finns ingen manual. Men var rädd om din relation till din dotter för utan familj står vi ensamma. Kanske märker du att det är själva suktandet efter en man som är tjusningen. /Lycka till V

...

Barnen sörjer också. De har nog svårt att föreställa sig att deras mamma också är en människa med behov. Det är bara du som bestämmer och väljer. Beroende på barnens ålder kanske du kan reflektera med dem? Livet pågår och är ju eller kan vara kort, som vi ju vet. Lev nu! /C