9 månader

Nästan på dagen, den 24 februari i år, 9 månader efter vi fick beskedet om att han hade cancer, får vi veta att cancern är för aggressiv o att det inte går att göra någonting mer.
Det var vår pappas namnsdag, en måndag. Jag hade tagit med mig båda barnen o hunden. Köpt blommor och 4 wienerbröd för att "fira" pappas namnsdag. Tänker att allt som kan firas nu måste firas, för att hålla humöret uppe.

Precis när jag kliver in genom dörren ringer pappas telefon o han försvinner till kontoret. Lagom till att vi hade fixat allt till fikat kommer han tillbaka. Beter sig konstigt, vankar fram o tillbaka o säger att han inte vill ha något fika. Skyller på ond mage o att han nyss ätit frukost. Tänker inte så mycket mer på det tills vi möts på kontoret. Mamma, pappa o jag springandes efter min stora tjej som sprungit efter dom.
Då säger pappa direkt att han måste prata med oss, att vi har jobbiga beslut att ta om min lillebror. Han är gråtfärdig o mamma måste sätta sig i hans knä då benen inte bär. Jag tar upp min dotter per automatik för att få värme.
Pappa förklarar som det är, att det inte är akutellt med mer behandlingar då tumörerna fortsätter växa trots pågående behandling. O att hans kropp har fått stå ut med så mycket redan så hans kropp behöver en paus.

Chock.

Mamma o pappa går ut för en promenad med hund o min stora tjej. Jag stannar kvar hemma för att mata min lilla tjej o se till att min bror inte är själv. Tårarna sprutar, jag fattar ingenting. "Vad är det som händer?" är det enda som rör sig i huvvet.
När jag torkat tårarna, gett lilltjejen sin mat så går jag in till min bror o ser på en film tillsammans med honom i hans säng. Han märker inte att jag precis gråtit.

Min bror vet ingenting. Pågrund av olika diagnoser som han har, så har vi valt att låta honom få tro att det här kommer gå bra. Att allt kommer bli bra. Att han ska kunna få göra alla saker som han planerar nu i vår o sommar o höst. Av utomstående som inte känner honom, eller oss, kan detta verka kallt och  brutalt. Men. Han har så stark livsvilja o glädje, han planerar, ser fram emot saker. Och vi kan inte förmå oss att ta detta ifrån honom för gör vi det, då riskerar han att tappa allt hopp. O han får inte tappa hoppet. Han får inte tyna bort, ledsen och deprimerad. Vi vill att han ska må så bra han kan, så länge han kan.

Om ni bara visste hur svårt det är att ljuga för honom när han mår dåligt. Säga att det bara är en liten svacka o att morgondagen kommer bli bättre. Att allt kommer bli bättre, han måste bara stå ut lite till.

Dagen efter, den 25 februari, åker vi; mamma, pappa, min bror, jag o min minsta tjej ner till Göteborg för att träffa den ansvariga läkaren.

Bilresan är knäpptyst och ingen säger något. Har sagt till brorsan att jag följer med för att jag behövde komma hemifrån när storasyster ändå är på dagis Därför tror han inte att det är något på gång. Väl nere förklarar för läkaren till min bror varför det inte blir någon behandling just den dagen. Hon säger att hans kropp har fått stå ut med så mycket på så kort tid att den helt enkelt behöver en semester.
Han blir glad. Han blir glad av att det inte blir någon behandling. Säger att det ska bli skönt med semester. Samtidigt som det skär i hjärtat blir jag på något sätt glad över att han ser det så. Det är ju bara lite semester.  Vadå då liksom? Alla behöver ju lite semester ibland.

En sköterska hämtar honom och mamma för att ta lite prover. Jag o pappa passar då på att prata lite mer med läkaren utan lillebrors närvaro. Jag frågar direkt om hon vet hur lång tid det kan ta innan han lämnar oss. Allt från 1 månad till 1 år för jag till svars. Tänk om jag då visste att det rör sig om veckor.