Tacksägelse

Ikväll har det då varit tacksägelse för lillebror. Jag visste inte vad det innebar, o vet det nog fortfarande inte. Men det var iallafall en vanlig gudstjänst med psalmsjungning o allt det där. Sen sa prästen Lillebrors namn o att han gått bort i onsdags och hans födelsedatum. Efter det slog dom i kyrkklockorna o spelade en Vers med "du vet väl om att du är värdefull"

Självklart bröt vi ihop, mamma, pappa och jag. O det här var inte ens en bråkdel av hur begravningen kommer bli. Fy fan rent ut sagt. Jag kommer inte kunna stå på benen den dagen. Jag vägrar inse att vi ska hej då till honom. Vill inte.

Efter gudstjänsten bytte vi några ord med prästen, samma präst ska hålla i lillebrors begravning. Och har även konfirmerat lillebror samt varit ett stöd för mig under en annan svår tid i livet... Och en av sakerna hon sa var att "honom minns han, man glömmer inte honom."

O det är så sant. Man glömmer honom inte.

Jag är en sån otroligt stolt syster när jag ser hans Facebook o hur många det är som har skrivit inlägg till honom o beklagar det som har hänt. Dom skriver så fina saker o har så fina minnen utav honom. Min lilla lilla fina ängel.

Du fattas mig.

Jag kan inte förstå hur jag inte kommer få se honom igen, krama om honom o få höra hans skratt eller hans Goa skämt. Se honom mysa med mina barn eller se honom sitta vid datorn samtidigt som han gör ungefär 5 andra saker samtidigt.

Jag kan inte fatta det här.

Varför händer det här???