Kommer han verkligen inte tillbaka?

Idag var det urnedsättning. Det gick bra o var inte så svårt som jag trodde. Det blev desto svårare när jag kom hem o tänkte tillbaka på det hela. Det kryper inpå mig nu, insikten om att han faktiskt inte kommer tillbaka något mer.

Var det verkligen han som låg i den där lilla urnan? Han som var så lång o "robust".

Det känns så surrealistiskt att det var hans kropp som var där i.

Jag har fortfarande hoppet kvar om att han kommer tillbaka o ger mig en stor stark kram som han brukade. O skrattar lite granna o säger "jamen jag skojjade ju bara."

Jag vill fortfarande inte inse att han aldrig aldrig aldrig kommer tillbaka.

Ska jag verkligen leva ett helt liv utan honom? Ska jag få gå igenom mina föräldrars Död o begravningar o allt där emellan helt ensam utan min bror?

Jag förstår inte hur livet kunde bli så här grymt. Hur livet verkligen inte längre är en dans på rosor och ingenting är självklart.

Hur allt inte är svart och vitt o att vi inte har en garanti på någonting här i livet.

Ett brutalt uppvaknade. Men jag antar att allt har en mening.

Vad skulle annars vara meningen med allt?