Känns som ingetting

Var ute och gick förut och det är då tankarna kommer. 

Det känns som att allt liksom bara står stilla. Man väntar och väntar men ingenting händer. Känns som att man typ glömt av vad som har hänt, och det känns fel att man gjort det. Mamma ligger på sjukhus och jag är hemma och beter mig som om ingenting hänt. Gör jag fel då?

Men sen kommer tankarna tillbaka till mig att mamma kommer gå bort av den förbannade sjukdomen, hon kommer inte bli bra. Bara att det kanske blir en bromsning av det hela nu så hon får vara kvar ett tag till. Och så fort dessa tankarna hittar mig igen så kommer tårarna och går knappt att få stopp på. Det kommer en dag när jag verkligen inte kommer kunna höra hennes röst som jag gjorde idag, det kommer en dag då det bara går att besöka henne genom att gå till en kyrkogård. Har inte träffat mamma på snart 1 månad efter allt som hände efter sista behandlingen. Jag hoppas kunna få se henne i helgen, bara hon orkar. Man är rädd att åka dit med för jag vill inte ta för mycket energi ifrån henne heller, energi som hon behöver för att orka med en dag i taget, en dag i taget av den sista tiden som är kvar.