Hemskt att se

Igår så var en jobbig dag. Jag kände att jag inte kunde sitta hemma när mamma är några kilometer bort. Behöver inte prata med varann jag vill bara vara där. 

Mamma kan ändå inte prata, hennes röst är borta på grund av lunginflammationen och svampen i halsen. Hon har otroligt svårt att få ner mat och vätska. Hon bara ligger i sängen och blundar, säger ingenting, rör sig knappt. 

När pappa gav henne medicinen så halvlåg hon ner och tog den. Det skulle hon inte gjort. 

Hon fick upp allt vatten, sen fick hon otroligt svårt att andas. Och jag tänkte att nu är det slut, nu kommer jag få använda mig av mina kunskaper jag lärt mig nyss i första hjälpen. Det bara rosslar och hon får inte upp slemmet. Hosta kan hon inte för det gör så ont i hennes bröst. Sen samtidigt som allt detta så får hon ångest. Pappa satt bredvid henne och höll en kudde på magen som motstånd. Mer kunde han inte göra. Och jag kunde absolut inte göra nånting, jag bara satt i soffan och spände mig och var livrädd. Kände mig otroligt liten. 

Fick ringa ASIH så dom fick komma och ge mamma en spruta mot slemmet i halsen. Och även koppla in dropp då mamma inte får ner nån vätska alls. Tiden tills dom kom kändes som en timma eller nåt men så är det alltid när man är rädd och orolig och bara vill ha hjälp. Sen lugnade det sig. 

Jag vet inte varför men jag har inte velat gråta inför mamma för mamma är sån, och kommer vara hur dålig hon än är, att hon blir orolig för oss andra när vi mår dåligt. Och det är väl därför jag inte vill visa att jag mår dåligt och är ledsen över detta. Men igår gick det inte att hålla undan. Pappa sa att man får vara ledsen, men jag vill inte vara det inför mamma för hon ska inte behöva oroa sig över mig. Men det kommer hon göra så länge hon är vid liv. Mamma instinkten sitter alltid där. Och igår var första gången jag fick se henne utan sin hätta och hur hon ser ut utan sitt hår. Och det gjorde att man verkligen såg att hon är sjuk. 

Det är väl som en skrev på Cancerkompisars sida en gång, att det är allt efter cellgifterna som kommer ta mammas liv. Lunginflammationen har ju inget med cancern att göra. Men det förstör så mycket och vet inte om mamma kommer klara sig igenom detta. Hon har inte varit hemma en vecka än så man får inte sluta hoppas. Men jag har ändå tanken i bakhuvudet att mamma inte kommer finnas kvar så länge till tyvärr. Därför jag ändå åker dit och bara är där, för skulle jag bara sitta hemma och inte vara nära min mamma och hon skulle gå bort skulle jag aldrig förlåta mig själv för att jag inte försökte i alla fall. Lite egoistiskt kanske men mamma behöver ha sin familj nära med för att känna sig trygg och kanske mer lugn. 

Bara få min pappa och lugna ner sig med, men vet inte hur det ska gå till då han är så envis. Jag kan säga till min moster, farmor och andra och hjälpa mig att tjata på pappa men han kommer aldrig fatta att han måste lugna ner sig för mammas skull. Är han stressad kommer även mamma stressa upp sig mer och då blir det bara pannkaka av det hela. Och även att han måste äta annars kommer han aldrig klara av detta utan energi. Han ska göra en titthåls operation på torsdag i sitt knä, han kommer vara på helspänd hela den dagen. jag ska vara hos mamma hela dagen, får bara se om jag kan lösa så min dotter inte behöver vara med. Annars får vi lösa det så gott det går. 

Jag gör allt för min mamma nu, det är det minsta jag kan göra för henne när hon gjort allt för mig under dessa 32 år. Min mamma, min stöttepelare. Mitt liv.