Närmar sig

Nästa helg skulle mamma fylla 60. Men hon ligger i jorden istället. Det är så orättvist, och graven ser så kall ut. Hon som var en sån varm människa.

Hade hon levt än utan den förbannade sjukdomen hade vi med största sannorlikhet varit i USA nu. Det var hennes dröm resemål. Och vi hade firat med god mat och bara vart vi i familjen. Nu blir det ingenting. Pappa är i Thailand på välbehövlig semester, min bror vet jag inte vad han gör nästa helg. Känns som jag är den enda som lever i det förflutna, men det är svårt att släppa taget om mamma. Jag vill inte släppa taget. Lite har jag väl gjort det för jag gråter inte lika ofta längre, och dom glada minnerna snurrar förbi i huvet nu istället. har tatt ledig från jobbet för att bara få vara på fredan och lördan.

Får se om det blir att vi går ut och äter bara för att hedra henne eller vad vi ska göra. Nåt känner jag för att göra i alla fall.

Hatar förändringen i livet. Inget är som förr. Har en oro i kroppen med som jag inte gillar. En oro över min pappa, att han gör saker för att han inte vill vara ensam. Och det ska han inte vara, men jag hoppas han inte slänger bort 32 år på nåt som kommer bli galet. Jag accepterar det inte. Det hade aldrig hänt om mamma inte gått bort..aldrig. Och när han har spöke hemma med så hade jag tänkt till lite på vad jag gör...men det är sån jag är..

Längtar till våren och alla fina blommor. Ska ta tag i det ordentligt i år..mamma älskade blommor, och mitt intresse för det har växt mer nu när mamma är borta

Mamma, jag hoppas du inte är orolig eller ledsen vart du nu är. Jag tänker på dig, jag pratar med dig, jag försöker. Vad dom andra gör vet jag inte, och vågar inte säga ifrån heller...vill inte såra nån. Men vårt liv skulle inte se ut såhär, vi skulle leva glada och länge med dig. Men ödet eller nån annan ville annorlunda..och det är det jag hatar mest i livet.