Du och Jag och cancern........

Det är bara du och jag.... och den f......... cancer.

I medier hör vi i dag ofta om hur det är att få cancerbeskedet och hur det är att leva med cancern och det måsta vara fryktans för alla som har cancer.

Det vi inte höra så mycket om är vi som står brevid och vi är lika många och vi mår inte bra, men vi har inte cancer. Vi har en sjukdom som hetter: att vara anhörig till en cancersjuk.

När vi anhöriga berättar hur vi mår läggar vi oftast band på oss själva, vi är inte ärliga. Vi vill inte framstå som otacknämliga anhöriga, det är ju inte vi som har denna fryktans sjukdom och det är inte vi som skal dö av denna fryktans sjukdom.

Jag vill berätta min historie.

Några kommar att tycka jag är otacknämlig, några vill tycka att jag klagar för mycket, nårgra vill bli arg på mig och en del vill känna igen sig och förstå mig.

Detta är min berättelse set från min varjedag och det kan ingen ändra på.

Så här började mitt liv som anhörig till en cancersjuk man.

5. december 2013 fick min mand gennom 20 år, besked om att han hade ändtarmscancer.

Men förut för denna dag hade vi gennomgått 6 månader i helvetes förgård och slitit på varandra.

Min man började att bli sjuk våren 2013. En diarè som bara blev värre och värre och sen blev där stop i tarmen. Hans humör blev svart och han var fryktans att leva med, det var som om att varje gång han hade ont var det mitt fel, inget jag gjorde var bra.

I början var där ingen som upptäckte nåt. Det var som om det bara var när vi var ensamma att han var arg. Sen började våra vänner att uppleva hans humör och hur han var emot jag. En del valde att bara komme förbi när jag var ensam.

Det var ingen kul tid och jag funderade på att flytta.

Jag viste nått var fel men inte vad. Jag fick smygat in ett läkar besök till honom.

Det blev en stor lättnad att få besked om att han hade cancer och tumören växte in i tarmen och hade orsakat stop i tarmen. 

28. december var vi till första läkar samtal vars vi fick besked om hur resan med cancern skulle börja.

Det blev en akut stomi för min man och jag glömmer aldrig då han vaknade av narkosen och blev bjuden mat.

Han tittade bara på den och tackade nej, sen tog jag honom i handen och sa; du kan äta det du kommer inte längre att få ont när du ätar. Han åt först liten sen mer och smärten kom inte och vi gråt lite av glädja.

Det här var början, sen kom kampen.

Ha det bra alla ni som står brevid.