Vår cancer bubbla.

Då vi fick besked om att min man hade cancer blev jag först mycket praktisk.

Undersökte alt om ändtarms cancer.

Jag ville veta besked om alt.

Jag är en sådan person.

Vill ha alt på bordet gott som skit, sen kan jag bättre tackla det som kommer.

Sen märkte jag att vi kom in i en gemensam cancer bubbla och inne i den bubbla har vi varje sin extra bubbla som då och då går ihop i en bubbla.

Vad är en cancer bubbla?

Det är när alt i din vardag handlar om cancer och du inte har ork att höra om andres problem.

Min vardag blev indelat i datum för läkare besök, skanningar, blodprov.

Alt detta pågick på sjukhus 156 km borta.  

Sen kom datum för start av cellgift och strålning. 

Det pågick på et sjukhus 450 km borta. Min man åkte iväg måndag morgon kl. 06.00 och kom hem fredag kväll kl. 19.30 och det hade jag mycket koll på.

Vi ringde samman flera gångar på dagen, jag skulle jo ha kol på hur han mådde.

Sen började biverkningar av behandlingarna, jag noterade varje liten ändring.

Jag ringde dom samtal jag skulle, familj och vänner.

Jag rastade hundarna, jag öppnade min café, som vanligt 4 dagar i veckan.

Jag städade och alt annat som krävdes runt ett stort hus.

Sen blev det dags för operation.

Jag fick besked om att jag kunna komma in till min man på uppvakningen.

Han ringde då han blev kört till operation, sen väntade jag några timmer och så for jag iväg till sjukhuset.

Ankom till intensiv och frågade vars min man var; beskedet var att jag inte kunna komma in. Alla opererade patienter låg i ett stort lokal runt ”kontroll bordet”.

Då brast alt för mig. Gråtande och skakande berättade jag att jag hade fått besked om att jag kunna komma in, jag hade kört 156 km enkelväg och han hade bar jag. Det var viktigt att han så mig så han viste att alt var ok.

Jag bara gråt.

Sjuksköttersken gick en stund och skulle prata med en annan. Sen kom hon tillbaka, tittade på mig och sagde ( Jag glömmer det aldrig) kom du med mig, ja du får egentligen inte men om du smyger in får du hälsa på din man.

Jag smög gråtande in och tog min mans hand och sagde, alt har gått bra och jag är här. Han tittade på mig och gråt, jag stod en stund och berättade sen att jag väntar på dig i dit rum på avdelningen.

Sen gick jag över på avdelningen och väntade i 3 timer på att han kom.

I 3 timer satt jag och funderade. Vars hade tiden gått. Vi började 5 december 2013 och nu var det 10 april.

Det var första gång på 4 månader att bubblan sprack.

Jag hade varit så fokuserad på alt kring min mans sjukdom att där inte rymdes plats för annat och andra.

Jag är fortfarande i cancer bubblan.

I tisdags var vi på sjukhus då min man skulle röntgas första gång efter operationen och på måndag får vi svar.

En cancer bubbla är ett sätt att överleva på och det går inte för andra att tränga sig in i bubblan. Och jag önskade ingen andra i min bubbla.

Där har varit enkla vänner som har haft så stor förstående för os och vår situation att dom har kunnat mjukna bubblan lite och skapa en kontakt med mig.

Andra som är i exakt samma situation får jag en samhörighet med och dom får lov att komma in i min bubbla.

Alla vi hos cancerkompisar har varje sin cancer bubbla, dom ahr bara olikar färgar och storlek, annars är vi lik. 

Så kom ihåg ni som kommer i kontakt med andra som är i en cancer bubbla, det är inte för att vi är otrevliga. Vi rymmer bara inte alla andras problemer också. Vi har nog i vårt eget och en del av oss har bara behov för att berätta om oss.

Sen en dag öppnar bubblan och vi är igen klara till att prata om andras problem, små som stora.

Ta han om är alla ni som kämpar med och bredvid.

Kram