Elak?

Igår så kom frågan jag har väntat på. Pappa ville ändå fråga och det är klart att han ska det. Och han sa att det är en känslig fråga jag vet men jag måste. Han frågade om jag och min familj ville komma och fika så han kunde presentera kvinnan han börjat träffa. Om jag vågade. Jag vet att det krävdes mod av min pappa och fråga detta, han vet hur jag mår.

Vågar gör jag, men vet inte alls hur jag skulle reagera. Och jag sörjer min mamma nåt fruktansvärt ännu, att inte kunna ringa henne om saker gör så ont i mig varje dag. Nu åker tårarna igen nerför kinden...Jag försöker att vara posetiv hela tiden på dagarna, kanske är ett sätt för mig att slå bort sorgen, men det är nog inte bra att försöka vara nåt man inte är 100%.

I alla fall så sa jag att jag vågar, men jag är inte redo. Det känns inte rätt mot henne heller, det är inte hon som gör nåt fel utan det är jag som ska vara redo. Och jag vill inte göra nåt mitt hjärta säger till mig att det klarar du inte. Jag tror jag bara skulle vara oärlig mot mig själv och även mot min pappa. Min bror säger att jag måste förstå att pappa går vidare och att vi ska göra det med. Men jag är inte som dom två. Min och mammas relation går inte ens beskriva. Jag, hennes första barn och enda dottern, får ju ett speciellt band som bara vi kan förstå.

När jag la på och sagt att jag inte klarar detta kände jag mig så elak, och så dum. Vill ju se min pappa glad, och det känns som jag bara drar ner det när han försöker gå vidare. Men jag kan ju inte göra nåt jag inte känner mig bekväm i. Det är en svår situation, vet inte alls hur ja ska tackla detta. Vet inte vad jag klarar. Och min pappa vill inte jag ska må dåligt. Men det kommer jag göra, för det har alltid varit mina föräldrar, men det blir det aldrig mer. Inte förrän bägge är på andra sidan, och mamma kan acceptera att han gick vidare när hon inte fanns mer...

Mamma kommer aldrig tillbaka jag vet,och livet blir aldrig mer som förr. Det märks redan nu. Allt är ändrat. Bara en sån sak som at vi ses så sällan redan gör ont i mig..även om jag försöker så är det en massa annat som kommer i vägen och det finns inte tid känns det som...är så ensam i denna lilla värld utan min mamma.