Hatadagar

Ser inget bra i något. Hittar skit i allt. Melankoli el grande.

Försöker resonera med mig själv, att det trots allt är ljusare, att skillan blommar i rabatten utanför sjukhuset, att jag fick träffa mamma, syster och systerdotter igår och fick äta massa gott, att sköterskorna månar så fint om mig också och att de alltid tar sig tid att lyssna, men även berätta... Inget biter på min bitterhet idag. Finner motargument till allt. Fy fan, vad jag hatar de dagarna när jag omöjligt kan ta till mig det som uppenbart är bra. Jag vet att det är okej, allra helst under omständigheterna, men avskyr känslan som biter sig fast under huden och förpestar.

Vad gäller min man är läget rätt oförändrat och det gör mig också förbannad. Han ska tydligen lida eventuellt i månader till.

En riktig jävla skitdag och jag bara önskar att den tar slut fort!