Nu är det konstigt……

Nu är det konstigt……

Bland mina cancerkompisarläsar jag ofta hur makar har problem med att övrig familj har problem med att förstå hur jobbigt det är att vara den som står bredvid.

Oftast är det förälder och syskon till den cancersjuka som inte förstår.

Varför skal du sjukskrivas! Du är ju inte sjuk.

Skärpa dig, klaga inte, det är ju inte du som har cancer.

Det är inte du som skal dö.

Hör ni nu får ni skärpa er, förälder, syskon och andra anhöriga som inte bor tillsammans med den cancersjuka.

Det är sååå tungt att bo med en cancersjuk och oftast pågår det över flera år.

Det är nervöst för varje besök på sjukhus, operation och behandling. Återbesök för kontroll ät rena mareritet.

Varje gång vi lämnar den cancersjuka går vi med ångest för något är hänt, då vi var borta.

Varje gång vi går i säng har vi ångest för natten och om vår make är vid liv på morgonen.

Vi blir specialister i special kost.

Det som för jag är värst är att jag kan inte göra något annat an bara vara där. Hur många gånga jag har önskat att vi kunna bytta så det var jag som skulle dö, ja det går inte att räkna.

Vi går upp i vikt vi går ner i vikt, vi blir nervösa och stressade.

Plötsligen en dag tänker vi kan det inte snart vara slut, vi vill ha ett ”vanligt” liv utan cancer och den dagen den tanka kommer mår ännu sämre och känner oss som dåliga människor.

Så du som inte har boet tillsammans med en cancersjuk – döma inte vi som bor och står bredvid – ni har ingen aning om hur det är.

Hjälp och stöd oss – döm oss inte - vi gör vad vi kan och det kostar.