Illamående minnen

Att hela tiden gå omkring och må illa börjar att slita på mig. Nätternas timmar tillbringas vakna mer och mer. Klumpen i magen sitter där den sitter. Kall och hård, men samtidigt så tom. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Känner mig övergiven. Rätt vad det är kan en dag som har varit bra bara bytas och tårarna rinner. Koncentrationen och fokus försvinner totalt. Det är obehagligt att inte kunna styra vad som händer i kroppen. Omgivningen verkar tro att allt bara är som vanligt, precis som att ingenting har hänt. Men det är klart, hur ska de veta att det inuti mig är fullständigt kaos. Det är en orkan som bara ökar i styrka hela tiden. Det är klart att ingen i min omgivning kan veta det. Men en fråga om hur jag mår skulle vara skönt. Skulle vara skönt om någon såg igenom fasaden som jag byggt upp. Skulle vara skönt om någon bara tog mig i sin famn en stund och bara höll om mig och strök mig över håret och sa att allt kommer att ordna sig, att hon kommer tillbaka snart.

Att daligen bli påmind om att hon är borta är jobbigt. Är det inte papper från kommuen som ska fyllas i för att få till det ekonomiska biståndet så är det om en minnesgudstjänst.  En mor/farmor som jag möter i parken med sina barnbarn, en mamma och en dotter som sitter och fikar. Ja, minnena finns precis överallt. Hon fattas mig så att det gör ont precis varje dag.  Jag vill bara få vara, slippa alla dessa papper som ska fyllas i hit och dit. Alla myndigheter som har sina åsikter hur andra ska sköta sitt arbete. 

När ska jag få sörja? När ska jag få tid att börja läka? Min mamma är död, hon kommer aldrig mer tillbaka till mig!