6 månader, en födelsedag som inte kan firas
I går var det 6 månader sedan jag tog farväl av den viktigaste människan i mitt liv. I går var det 6 månader sedan jag såg henne för sista gången. Sista gången jag höll i hennes hand. Jag har nog inte ritigt tagit farväl än. Nätterna är oändligt långa. Inte en hel natts sömn sedan hon lämnade oss. Hon har ju alltid funnist. Alltid haft svar på det jag inte vetat. Alltid haft en famn som jag har kunnat krypa upp i när det har varit jobbigt. Nu sitter jag här. Inte något mera "mamma och jag", utan bara jag.
I morgon skulle hon fyllt år. En födelsedag som vi båda sett fram emot. Hon skulle fyllt 65 och äntligen fått börja sitt liv som pensionär. Bara fått göra sånt där som hon själv ville. Ingen som längre kunde tjata på henne vad hon var tvungen att göra. Vi skulle uppleva så mycket mer, mamma och jag. Hur firar man en människa som man älskar så högt som inte längre finns med oss?
Många säger att det blir bättre med tiden, jag har svårt att hålla med om det tyvärr. Snarare så att det blir tuffare och tuffare. Kanske för att hon lämnade oss så snabbt. Kanske för att vi alla är olika på att bearbeta sorgen.
Jag "gömmer" mig i min träning. Minst ett pass om dagen måste jag få igenom. Det är den tiden som jag inte blir påmind om att hon inte längre är här. Den tiden som hjärnan måste kontrollera varje rörelse jag gör och inte kan sväva iväg. Jag önskar så att få se henne igen, att få höra hennes bubblande skratt. Att se och höra hur hon fick barnen att skratta så där på riktigt. Bara lite till, bara du och jag igen mamma.
På min födelsedag i januari startade jag en insamling till minne av den mest fanstastiska kvinnan som jag någonsin mött. Den ska jag avsluta i morgon när hon skulle ha fyllt år. Jag blir alldeles varm när jag tänker på alla dessa fina människor som fakstiskt har velat vara med för att hjälpa till och förhoppningsvis kunna bidra till att någon annan slipper att gå igenom det jag/vi gör. Människor som jag bara har sporadisk kontakt med har satt in pengar för att visa sitt stöd. Det ger tröst i allt det svåra. 
Så älskad, Alltid saknad <3