Nära

Det här inlägget kanske inte många uppskattar men jag kände att jag behövde få det på pränt ändå efter att jag hade varit ute på min dagliga promenad med dottern.

Innan mamma fick beskedet om sin cancer så tänkte jag aldrig på döden så mycket som jag gör nu. Mest på dom som har lämnat oss i släkten eller på dom som är äldre i släkten. Det är ju oftast så att man tänker att det är deras tur nästa gång. Även om det känns som en hemsk tanke att ha.

Men det är en ganska naturlig tanke man har. Men inte längre. Nu är det bara mammas bortgång som är i huvudet och hur sjukt det känns. Hon är inte ens gammal och hon ska inte gå bort på flera år. Det kan ju fortfarande bli verklighet men samtidigt vågar man inte tro det. Jag hoppas hon kommer få uppleva sin 60 års dag nästa år i januari.

Men det är inte bara i tankarna som döden finns hela tiden. Jag blir påmind om det dagligen nästan. Vet inte varför men varje dag när jag är ute och går så går jag förbi kyrkogården här där jag bor. Förr har jag sett det som en fin och lugn plats, men nu gillar jag det inte alls.

Sen så när jag var och hälsade på mamma sist såg jag det sista jag behövde se. När jag öppnade dörren och skulle gå hem så slog jag upp dörren i en kille som kom gåendes i korridoren. han sa det var lugnt sen gick dom vidare. Två killar i svarta kostymer och med sig hade dom en speciell vagn och jag kunde ju fatta direkt vad dom skulle göra. Hämta någon so avlidit på avdelningen som mamma ligger på. Såg även deras hemska svart skåpbil utanför som bara skrek döden om sig.

Samma idag när jag gick förbi kyrkan, då var det begravning. På en fredag av alla dagar, dumt sätt och starta helgen på men det kanske är vanligare än man tror?

Jag vill inte ha döden så nära mig, men det kommer den vara. Hoppas bara mamma ger hen en ordentligt lång väntan på att få ta henne.

Tack för mig, hoppas ingen tar illa vid sig vid detta men det här är vad man får leva med när man har det beskedet vi har inom familjen så nära..