Den första cancerresan

Det är svårt att tänka tillbaka på hur livet var innan cancern kom in i familjens liv. Kommer knappt ihåg hur det känns att inte vara ledsen varje dag, att inte ha den där klumpen i magen hela tiden. Den som gnager och talar om för mig att nånting är väldigt fel trots att livet rullar på. Jag har varit ledsen varenda dag sedan hösten 2008 när familjens lilla hund blev sjuk och fick avlivas. Kort därpå gick min älskade mormor bort och innan hon ens hunnit bli begravd hittade de en "förändring" på min mammas ena lunga. En förändring som efter många undersökningar och biopsier visade sig vara en stor tumör som växte rakt in i hennes hjärta. Detta var under våren och sommaren 2009. I januari 2010 fick hon en hjärtinfarkt på sjukhuset och slets bort mitt framför mina ögon.

Alltihop började egentligen redan under våren och sommaren 2005, när min mamma började få problem med livmodern. Jag minns så väl att jag satt i väntrummet när hon var inne på en undersökning och funderade på vad vi skulle äta till middag den kvällen. Det skulle ju vara en helt vanlig kväll med middag och nåt program på TV. Plötsligt kom en sköterska ut i väntrummet och gick rakt fram till mig. "Är det du som är Jennie? Din mamma måste läggas in." Där och då försvann marken under mina fötter. Jag följde i panik efter sköterskan och fick se min älskade mamma ligga i en sjukhussäng i korridoren. De skulle just rulla iväg henne till avdelningen där hon skulle ligga. "De tror att det är en stor tumör", sa hon till mig. Jag kände hur stora tårar började rulla nerför mina kinder och hon tröstade mig. Det var nog enda gången jag kunde gråta inför mamma vad gällde cancern. Efter den gången snörptes alla mina känslor ihop till en hård boll av panik som jag tryckte undan för att orka ta mig igenom allt hemskt som hände. Jag blev lite som en robot. Det blev lite virrigt när mamma lagts in den här gången. De konstaterade till slut att hon hade knutor i livmodern och beslutade att de skulle operera bort den. Först flera veckor efter operationen, när mamma återhämtade sig i sommarstugan, ringde telefonen. Det var mammas läkare som berättade att de hittat cancer i en av knutorna. Där snurrade världen till igen och vi fick panik. Vad skulle hända nu? Behandlingar? Kontroller? Läkaren sa att ingenting mer än efterkontroller skulle göras, så lugnet sänkte sig igen. Av någon anledning ville de röntga mammas lungor regelbundet. Jag fattade ingenting - livmodern var ju borta så cancern kunde ju inte komma tillbaka! Suck så naiv jag känner mig i efterhand. 

Efter att risktiden passerat och kontrollerna avslutats small det till igen. Mamma fick jätteont i ryggen våren 2009 och blev snabbt skickad från vårdcentralen till akuten. Där hittade de "en förändring" på ena lungan och så var allt kaos igång. I början av maj gjorde de första biopsin. De fick bara ut död vävnad från tumören och gjorde ett nytt försök, även det misslyckat. TIll slut skickade de mamma till Lund för att göra en öppen biobsi, alltså en operation under narkos. Även den blev misslyckad och min stackars mamma började bli allt tröttare av alla dessa procedurer. Efter ytterligare en öppen biopsi där de sprang med bitar av tumören till labbet tills de hittade en enda levande bit konstaterade de att förändrnigen i lungan var CANCER. Sarkom. En typ som växer och tar kål på delar av sig själv och växer vidare. Mammas tumör satt i lungvävnaden och man skulle kunna ha opererat bort hela lungan om det inte vorit för att tumören var på väg in i hjärtat. Det var för sent för att operera. Jag minns så väl att vi satt på onkologen i Lund där mamma var inlagd en kort period. Det var i mitten av juni på hennes födelsedag och vi försökte göra det bästa av den. Då kom tre läkare in i rummet och satte sig på en rad. En av dem sa "Vi kan inte rädda livet på dig, men vi kan försöka förlänga livet på dig". På hennes födelsedag. Hennes allra sista födelsedag. Mamma var helt lugn och frågade en massa om hur hon skulle dö om hon dog av behandlingen (som var väldigt riskfylld). Hela situationen kändes helt absurd. Efter det började cancerresan "på riktigt". Cellgifter sattes in, men man kunde ganska snabbt konstatera att de inte hjälpte någonting alls. Därför avslutades all behandling och vi kunde bara vänta på det oundvikliga - mamma skulle dö inom en snar framtid. Hon blev konstigt nog förhållandevis pigg under en period och var nästan helt sig själv, vilket var fantastiskt mitt i allt det hemska. Hon blev inte inlagd på sjukhuset förrän något dygn innan hon dog.

Min älskade mamma var min bästa vän och jag kommer nog aldrig riktigt acceptera det faktum att hon inte finns mer. Världens finaste mamma. Älskar och saknar henne så otroligt mycket.