Älskade Pappa

Älskade, finaste Pappa. 

Jag förstår fortfarande inte riktigt att du inte finns mer. Jag råkar ofta tänka att jag ska ringa dig eller komma på mig själv med att fundera på när jag ska åka hem och hälsa på dig nästa gång, för att i nästa sekund få världens kalldusch när jag inser att det aldrig mer går. Du är borta och barndomshemmet är sålt till en ny familj. En annan familj ska fira jul i gillestugan och äta middagar i köket. I vårt kök. Det känns så konstigt alltihop. Klart jag räknade med att barndomshemmet skulle säljas nån gång i framtiden, men inte nu. Inte på det här sättet. Du och Mamma skulle ju få va med och ta det beslutet själva. Hitta nåt nytt att flytta till där ni kunde slå er till ro och njuta av pensionärslivet. Kanske flytta till sommarstugan permanent.

Lilla Pappa, du var en så otroligt fin och snäll person som alltid tänkte på oss barn. Efter Mammas död var jag väldigt rädd att någonting skulle hända dig också. Jag sa ofta till min man att "Det får bara inte hända Pappa någonting. Då vet jag inte vad jag gör!"
Sen hände det värsta. Det allra, allra värsta tänkbara. På några ynka veckor slets du bort. Min älskade, finaste Pappa. Världens allra bästa. Jag saknar din röst, din doft (den tryggaste doften i världen), dina varma pappakramar, melodin du alltid visslade på nere i källaren när du var på gott humör och gick och pysslade.... Jag saknar DIG. Allt med dig. Precis allt.