Pappa

Det jobbigaste med denna resan är inte och se hur parasit cancer tär på min mamma. Det är och se hur allt omkring detta tär på min pappa. Min pappa är inte sig lik alls. Och det är väl inte så konstigt. Dom har varit gifta i 26 år. Alltid varit tillsammans, kompisar och annat har dom typ valt bort bara för att kunna ägna sig åt varandra eller oss barn. Pappa är sån typisk Göteborgs gubbe som jobbat på Volvo hela sitt liv typ. Skämtar alltid och biter väldigt snabbt när han ser en möjlighet och retas. Gillar och träffa folk och spela golf.

Men så fort detta beskedet kom försvann min pappa. Istället så finns där en man som inte vet vart hans ben kommer bära honom eller vad ödet har i framtiden för han. Han klandrar sig själv för att dom inte åkte in tidigare till läkaren. Men det går ju inte och undersöka nåt som man inte ser förrän nu. Det är ju nu som det har visat sig lite mer än att det har fått jobba i det tysta på insidan av mamma.

Pappa äter knappt, sover otroligt dåligt och vill inte åka hem till deras hus. Och jag förstår han. Det är tomt, ingen han kan prata med. Och veta att dom är ensamma på var sitt håll gör ont i mig. Vet inte varför pappa inte kan sova hos mamma i alla fall på helgerna. Kan ju vara så att mamma har sagt att hon vill vara ifred på nätterna kanske, jag vet inte.

Men pappa kan inte koncentrera sig på jobbet, hans tankar är hela tiden hos mamma även om hon är under ständig bevakning av sköterskor och läkare. Ändå är det nån oro som gnager han. Har sagt till han och ta ut sina vårddagar för anhörig, men han vill vänta och det kan ju vara smart. Bättre och ta dom när väl mamma kommer hem och vara där då.

Jag stöttar han genom att ringa honom varje dag så han får prata med mig, lagar mat till han för annars äter han bara skräpmat. Inte för det spelar nån roll för ner i vikt har han gått av all oro.

Se han komma hit med tårar i ögonen gör så ont. Det är tur vi har en liten prinsessa som inte förstår nåt av detta som kan pigga upp sin morfar bara genom att ge han sitt lilla tandlösa leende.

Jag hoppas att pappa kan få hjälp via läkare och få sova och ta hand om sig själv med, annars kommer han inte klara denna resan. Hoppas nästan han ska bli sjukskriven på nåt sätt.

Jag själv borde med ta tag i att få hjälp. Men jag är sån, jag hjälper hellre andra än fokuserar på mig själv. Det kommer sen ändå.

Lilla pappa, vi måste klara detta. Äskar dig så!