Jag sitter på tältsängen i ditt sovrum och skriver...

Min barndom var så fin, att mista allt blir därför så mycket mer smärtsamt. När mamma dog var det av en aggressiv och sällsynt mördarbakterie. Det gick fort. Inom loppet av några timmar förändrades allt. Hon gick från att vara min vanliga mamma med influensa till att vara död. Vi var en vanlig familj och plötsligt var hon borta. Hela familjen var i chock. Kvar stod jag, mina 2 systrar och pappa. Vi tog oss igenom, vi kämpade och vi byggde upp en ny verklighet. Vi kom nära varandra, vi stöttade varandra och vi blev lyckliga igen. Det är 10 år sedan nu och jag minns känslan jag hade i våras. Jag kände frid, jag var lycklig och jag var motiverad. Och så ringde du…

Jag visste direkt att någonting var fel. Jag grät på en parkeringsplats och tänkte, helvete, det är någonting som stämmer. Då hade du bara lite magont, och du hade inte en tanke på att det var något allvarligt. Men jag visste, på något sätt kände jag direkt att detta inte var bra. Men jag anade aldrig att det skulle sluta såhär.

 Nu sitter jag vid din dödsbädd. Det har bara gått ett halvår sedan du diagnostiserades och du har bara dagar kvar. Min älskade, älskade pappa. Min stora trygghet.

Du ville ju inte dö. Du ville verkligen inte dö. Och du har kämpat så starkt under hela hösten, jag är så stolt över dig. Men genom morfindimman kan jag se din dödsångest. Du vill leva mer.

Klockan är mitt i natten och jag sitter på tältsängen i ditt sovrum och skriver. Från sjukhussängen hör jag ljudet av dina jämna andetag och det lugnar mig. Genom dina regelbundna snarkningar märks inte sjukdomen. Jag kan blunda och låssas att allt är som vanligt. Men snart kommer andetagen att bli ojämna och du kommer få återkommande andningsuppehåll. Och sen kommer du inte andas mer alls och från din säng kommer inga fler ljud komma. Du kommer dö, kremeras och begravas i den mörka jorden bredvid mamma. Och vi systrar kommer behöva packa ner alla minnen i lådor. Huset kommer snart vara till försäljning, i mitt barndomshem kommer en ny familj flytta in. Och i källarförrådet till min lägenhet kommer jag förvara mitt gamla liv, kartonger märkta med svart tuschpenna -’’nostalgi’’. Världen kommer tvinga mig att röra mig framåt. Och varje steg framåt blir ett steg längre bort från dig. Och du kommer suddas bort. Bli en pappa man pratar om och minns. Någon jag visar på ett fotografi för mina framtida barn. Men just nu finns du här och jag vill bara lyssna till ljudet av dina jämna andetag och låssas att det kommer vara för evigt. För en värld utan dig känns outhärdlig. Jag vill inte låta dig gå, jag älskar dig så obeskrivligt mycket och jag vill inte släppa taget.

 Men jag lovar dig att jag ska klara mig. Du och mamma gav mig den finaste barndomen man kan tänka sig. Och när jag förlorat er båda så ska jag hitta styrkan i den kärleken ni gav mig under tiden vi fick tillsammans.

 Efter att jag skrivit ovanstående text så slog jag igen datorn och försökte somna på tältsängen bredvid pappa. Plötsligt reagerade jag på tystnaden. Jag låg blixtstilla och lyssnade efter pappas snarkningar. Men det kom inga fler snarkningar. Den 11 januari, i ett hus i Landvetter, med sin yngsta dotter vid sin sida, så somnade min pappa in för gott.

Kram till er alla!

Anonym