En dag jag inte vill ha.

Nu är det dags att ta avsked.

8 månader och 2 dagar har gått sedan min man dog. En tid vars alla känslor blev berörd. Otalliga upp och ner turer båda fysiskt som psykiskt.

Sorg, avsaknad och längtan efter det som var och det som skulle bli, är nog det som fyller mest och det gör så ont i hjärtat.

Om 3 dagar den 1 juli skal vi ha minnesstund och sprida min mans aska.

Dagen blir helt som han hade planerat.

Han bestämde vem som skulle bjudas med och så blev det.

Han bestämde att vi skulle grilla korv och dricka öl och så blir det.

Han bestämde ett par melodier som skulle vi skal spela och så blir det.

Han ville att hans aska skulle spridas här i skogen och så blir det.

Han ville inte ha blommor men en sten varda och så blir det.

Jag vet inte om jag är klar att ta avsked med honom, men jag måste.

Han har i 7,5 månad stått på skrivnordet och jag har varje dag lagt handen på urnan och pratat med honom. Där blir tomt på skrivbordet.

Att det skulle ta så många månader innan vi kan ta avsked, är att vi bor i Lappland och här finns där ofta snö till in i juni månad och ett krav från länsstyrelsen när man skal sprida askan i naturen är att det måsta vara barmark.

Jag har börjat göra fint på vår stora inglasade terrass, hade hoppas vi kunna sitta ute men det ser ut som det blir lite kallt på lördag, ja ja det blir nog bra ändå.

Hur kunna livet bli så här?

 Undra ofta om det någonsin blir ett bra liv igen?

Undra om smärtan någonsin försvinner?